Ungarna springer runt mina fötter. Några har lyckats få på sig sina jackor, några slänger iväg jackorna på golvet och leker att de är en hinderbana. Det skriks, springs, slits, gråts och skrattas. Mitt i tumultet sitter förskolepedagogen och försöker få ordning i oredan. För mina ovana ögon är det kaos. Pulsen ökar. Svetten lackar.
Förskolepedagogen är helt lugn. En unge i taget och ett vakande öga på omgivningen. Hon är gammal i gemet. Hon har sett det mesta. Det är ingen idé att jaga upp sig. Barnet som precis fått hjälp att sätta rätt stövel på rätt fot springer iväg och sliter av sig stövlarna igen. Förskolepedagogen tar upp ett annat barn och börjar om. Jag hjälper till. Plockar upp ett barn och sätter på honom vantar, mössa och utebyxor. Han ser förvånad ut. Lite rädd. Min egen dotter sliter av sig jackan och börjar gråta. Ett annat barn börjar också gråta. Och ytterligare ett. Fan också, tänker jag, jag gör det bara värre …
Förskolepedagogen fortfarande lugn. Hon ler.
– Hjälp är på väg, säger hon.
Efter några minuter har hon klätt barnen och lyckats få dem att sitta på rad i väntan på att få gå ut. Som om hon viftat med ett trollspö. Simsalabim!
Jag lämnar. Har bråttom hem att söva den lille. På väg ut från parkeringen ser jag förskolepedagogen gå i täten med ett tåg av ungar efter sig. Hon håller min dotter i handen. Hon har slutat gråta nu. Ser glad och förväntansfull ut. Skönt.
Jag upphör aldrig att imponeras över de som tar hand om våra barn när vi måste jobba. Det var obehagligt i början, måste jag erkänna. Att lämna sitt barn till någon annan. En närmast overklig känsla. Att en fullkomligt okänd människa ska ta hand om det viktigaste jag har.
Jag är mer bekväm i det nu. Jag har sett pedagogerna i skarpt läge. De är maskiner med varma hjärtan. Nästan inget gör dem förvånade. Inget tar dem på bar gärning. De är beredda på allt. Trots att lönen inte är särskilt hög och trots att de är alldeles för få pedagoger per varje barn så går de upp varje morgon och gör sin grej. Det är jag tacksam för.
Kommer hem och lägger ner den lille. Han somnar direkt. Om några månader ska han också in i förskolevärlden. Det oroar mig inte. Han är framåt, orädd, och tar för sig. Barn är olika. Redan från början, på något sätt. Det var en överraskning för mig.
Efter några timmar är det dags att hämta. Förskolepedagogen med trollspöet möter mig. Dottern står bredvid. Uppspelt.
– Pappa, vi har sett råddjur i dag! Nio stycken! utbrister hon.
Förskolepedagogen bekräftar.
För några timmar sedan sprutade tårarna på dottern och hon skrek efter mig när jag gick. Nu är hon glad, mätt och många upplevelser rikare.
– Hur många rådjur har du sett då pappa? undrar hon när vi satt oss i bilen.
– Jag har inte sett några alls faktiskt, säger jag.
– Ha! Då vinner jag!