Power to the people

Skrivit har hon alltid gjort, säger hon, både litterärt och inlagor till myndigheter. Hon har kämpat mot orättvisor och alltid stått på de svagas sida.
- Jag började med de rent utslagna människorna som jag tyckte var en skam för samhället. Sen kom invandrarna.

I sex år skrev hon till Invandrarverket och kämpade för uppehållstillstånd för människor som annars skulle skickas tillbaka till länder där de riskerade att utsättas för tortyr. Det ledde till att dåvarande generaldirektören för Invandrarverket Berit Rollén avsattes.

Nu är hon upprörd över de apatiska flyktingbarnen.
- Man blir så deprimerad av hur de behandlar människor så det är något hemskt. Jag har god lust att åka upp och ta ett snack med Barbro Holmberg, men det får väl vara - jag hoppas att någon annan gör det. Men någon som har varken hjärta eller hjärna ska inte sitta på en sådan post.
Fast det är klart att hon inte kunnat hålla sig ifrån att agera på något sätt. Hon har skrivit till Göran Persson om att flyktinglagen måste ses över.
- Jag kan inte förmå mig till att skriva till Barbro Holmberg, det skulle bli ett så vasst brev så det är lika bra att låta bli.
- Jag förstår mycket väl att Sverige inte kan ta hand om alla flyktingar, men sådana här uppenbara fall där människor riskerar att bli torterade . . . Vi har blivit anklagade för baltutlämningen, men jämfört med vad som händer nu med de här barnen var det ingenting.

Det är barnen, kvinnorna och de anhöriga som ligger henne varmast om hjärtat - de som drabbas av fylleriets verkningar. Alkohol har alltid fyllt henne med avsky, det är så hon är uppfostrad.
- Fylleri har jag aldrig tyckt om. Jag tyckte att allt som hade med sprit att göra det var inte naturligt.
Men hon fick en gång en tankeställare av sin dåvarande man som var "en väldigt tolerant och snäll människa".

De stod på en gata och hennes man höll på att ordna med sin motorcykel när Katarina såg hur en berusad man kom vinglande längs trottoaren. Hon blev orolig för att han skulle ramla över hennes man. Och när den berusade mannen bad om ett pipstopp såg hon bara på honom med avsky.
- Min man tar upp tobaksförpackningen och sa varsågod. Jag bara tittade - hur kunde han? Då vänder den här gubben sig till mig och pekar på min man och säger "här ser du en människa". Gud, så jag skämdes. Jag tänkte att jag inte har rätt att döma någon. Sen har jag aldrig varit dum mot någon med alkoholproblem.
Hennes eget liv har inte gått på någon rak väg. Hennes mamma var inte den snällaste, men hon klarade sig ur hennes hårdhänta famntag och kunde ägna sig åt att hjälpa andra människor som for illa. Hon är väldigt engagerad när det gäller kvinnor som blir slagna av sina män. För en del av kvinnorna har det gått mycket illa, andra har klarat sig.
Katarina har ändå inte särskilt mycket till övers för äktenskapet, "gifta sig, det ska man akta sig för", tycker hon.
- Jag var väldigt liten när jag sa att gifta mig och få barn ska jag aldrig, men det blev inte så.
Hon har varit gift mer än en gång och har tre barn. Skiljt sig har hon också gjort, men det är tydligt att hon inte vill tala om saken. Men hon erkänner att hon ångrar ett av sina äktenskap.
- Ja. Jag vet ju nu hur underbart det är att inte vara gift och inte ha något påhäng.

Nu bor hon ensam (ja, hon är sambo med katten Socker, förstås) och njuter av det. Och hon trivs verkligen i Västervik, i lägenheten, bostadsområdet och med vädret som hon säger är lugnt och fint - det är sällan det blåser särskilt mycket här.
Just det där med blåsten kanske inte alla håller med om, men då måste man ta med i beräkningen att Katarina ursprungligen är skåning bördig från Kristianstad. Dessvärre var hon tvungen att flytta till Norrköping då hon var tolv år.
- Jag var mycket ledsen för det och jag har aldrig kommit tillbaka, säger hon med ett stänk av sorg i rösten.
Fast det är inte omöjligt att hon flyttar igen och då blir det till Kristianstadstrakten - det går aldrig så noga att veta när vinden vänder och hon behöver röra på sig.
Från Norrköping flyttade hon till Linköping och därifrån till Halmstad eftersom hon ville till havet, men där trivdes hon aldrig. Så då blev det Västervik.
- Jag har haft en väninna som bott här och hon behövde lite hjälp med en del saker. Jag åkte upp 2001 och var ute och gick. Jag kom på Långrevet och såg skogen, en uteplats och att det var 200 meter till sjön. Det var jättehärligt och då tänkte jag "här ska jag bo".

Power to the people

Katarina Power. Det namnet har många lagt märke till på insändarsidan för när Katarina tycker att något är orättvist kan hon inte tiga. Men stridbar vill hon inte kalla sig - längre.