Året kan ha varit 1979 eller möjligen – 80. Jag satt i baksätet på den mossgröna folkvagnen min mamma manövrerade på den tiden, en så kallad Bubbla, och tittade ut genom fönstret. Den sista biten av resan, från att vi började närma oss utkanterna av Västervik och fram till Gränsö där mina morföräldrars sommarhus låg, var alltid mest spännande.
Trots min ringa ålder på fyra år hade jag åkt den här vägen tillräckligt många gånger för att minnas och känna igen.
Just den här dagen fick jag dock syn på något jag aldrig sett förut – vare sig i lilla Västervik eller någon annanstans. Något som skulle komma att lämna ett livslångt intryck på mig.
Mot ett räcke intill Fiskaretorget, alldeles där Kebabmästaren har sitt tillhåll numera, stod två livs levande punkare och lutade sig: tuppkammar, skinnjackor och nitar som glänste i solskenet.
Som tagna ur ett vykort från London.
Med ansiktet tryckt mot rutan påkallade jag mammas uppmärksamhet. ”Varför ser dom ut så dära?” ville jag veta.
”Dom vill bara ha uppmärksamhet”, löd mammas svar.
Det var ett påstående som jag senare skulle komma att ifrågasätta – liksom jag skulle komma att ifrågasätta det mesta i tillvaron. Punken handlade om så mycket mer än bara kläderna. Det var ett val man gjorde. Att aktivt ställa sig utanför och säga ”jag skiter i ert jävla samhälle”. Utstyrseln var i grunden bara en manifestation av det som fanns inuti, innanför bröstet.
Jag vet jag snackar om, för drygt tio år senare hade jag själv gjort det valet.
1991 var punken i princip död i Sverige. I synnerhet i Västervik. Så det är klart att jag drog till mig ett och annat öga, där jag stövlade nerför Storgatan mitt i sommarhettan iklädd femtonhåliga Dr Martens på fötterna, röd tuppkam och den obligatoriska skinnpajen som jag hade klottrat ”SEX PISTOLS” med tipex tvärs över ryggen på.
Mina tankar gick till punkarna nere vid Fiskaretorget, men de var sedan länge borta. Jag lutade mig lite prövande mot räcket, spanade ut över vattnet och gjorde mitt bästa för att ignorera floden av turister som med stora ögon vällde förbi utmed kajen.
Kanske skulle man kunna säga att en cirkel var sluten, men så kändes det inte. Istället hade jag en gnagande känsla innanför bröstet. Vad hade det blivit av dem? Vad händer med punkare när de blir vuxna? Var det oundvikligt att man förr eller senare själv trillade dit och blev en svensson, en sån man förlöjligade? Eller fanns det en annan utgång, en alternativ fortsättning?
Jag hade inga svar, bara en cigarett som jag satte i mungipan. Det fick duga tills vidare.