I Elisabet Höglunds första, starkaste barndomsminne står hon i matsalen. Platsen är Simmersröds barnhem i Ljungskile, där fyraåriga Elisabet hamnat sedan hennes mor blivit allvarligt sjuk. Det egendomliga är att det bara är hon som står. Alla andra sitter och kastar förstulna blickar på flickan som blev beordrad att stå, straffet för hennes övervikt.
Fastän 62 år har gått och hon har haft en enastående journalistkarriär lever minnet starkt.
- Det värsta var förnedringen att bli bestraffad för något som jag inte hade någon skuld till. Det gav mig smärta för livet och grundlade känslan av underlägsenhet. Förödmjukelsen och förnedringen sitter kvar som en inkapslad tagg. Det gör fortfarande ont att tala om det.
Även om hon liksom modern återvände hem efter några månader, fortsatte mobbningen. Tillmälen som "tjocka feta fläsk", "din tjocka gris" ven under hela skoltiden. Ändå älskade hon skolan, rättare sagt klassrummet.
- Att det gick bra för mig i klassrummet gjorde att jag kunde stå ut med livet utanför. Hade jag inte fått reda på att jag var duktig hade jag inte blivit den jag är.
Som 16-åring bidrog hon till försörjningen genom att arbeta på kontor. På kvällen gick hon på gymnasiet. Mobbningen låg i träda under några år. Desto bättre inträffade något annat: Hon upptäckte tjusningen med snö. Hon började åka skidor på allvar och träna. Hon köpte en cykel, tränade ännu hårdare och märkte hur bra det gick. Vilket gav vittring om att hon skulle kunna bli duktig. Ja, just hon, flickan som var sämst i gymnastik, kunde imponera i sin sämsta gren.
I början av 1970-talet bar hårdträningen frukt: Två SM-guld i cykel, två silver och två brons - liksom ett flertal lagguld. I längdskidor toppade hon Götalandsmästerskapen på tio kilometer.
- Det var en triumf, ler hon och drar ut på ordet triumf. En väldig revansch. Jag ville visa dem, alla mina mobbare och alla jag växt upp med, att jag kunde. Revanschlusten var och är min drivkraft.
Men hon förmådde inte att njuta av framgångens sötma särskilt länge. Det lutherska arvet efter modern, tryfferat med Jantelagen, var alltför påträngande.
Hon fortsatte tävla fram till 1975 samtidigt som hon heltidsarbetade som journalist på Västgöta-Demokraten. Hon upplevde att det väckte ont blod bland journalistkollegorna att hon saknade formell utbildning. Känslan av avundsjuka märktes inte mindre sedan 38-åriga Höglund blev reporter på Sveriges television. Den mobbade lilla flickan blev en av Sveriges mest sedda och ansedda journalister.
Under sina 25 år på SVT har hon även varit Europakorrespondent i Bryssel. Ännu en styrkedemonstration gentemot belackarna.
Fast i början av 1990-talet var det något helt annat som pockade på. Längtan efter en långvarig relation.
- Innan dess hade jag ett omättligt frihetsbehov. Jag ville inte bli förtryckt av män på samma sätt som jag blev förtryckt av min mamma. Den enkla lösningen hade varit att ha förhållanden med gifta män. Men till slut tröttnade jag på att vara ensamstående.
Men påhoppen fortsatte även efter hennes giftermål med maken Bosse, och riktade sig mot hennes frisyr.
- Jag söker skydd bakom mitt hår. Med ett kortklippt hår skulle jag känna mig naken. Jag tycker att jag har rätt att vara som jag vill. Det handlar om mina mänskliga rättigheter, dundrar hon.
Det är sålunda en stark 66-åring som i protest lämnade TV4:s Förkväll och ser sig om efter nya utmaningar, nya tillfällen till revansch. För hon har inga avsikter att viga all sin tid åt oljemålning.
- Jag behöver komma ut och träffa folk. Därför passar det så bra med journalistiken. Jag har läst att hjärnan fungerar som bäst vid 66. Det tycker jag stämmer väl på mig.