Med frukter från lata latituder i min hand, ryggen mot ett träd samt iskall dryck bredvid mig sitter jag och undrar vad som kommer att hända just i dag; kommer en blöt hundnos att leta sig in i mitt mellangärde eller blir jag bjuden på kaffe här i solen?
Att gräs kunde vara så här grönt och att himlen kunde vara så här blå hade jag nästan glömt bort! Nåja, du vet förmodligen redan om hur det är att bara existera mitt i sommaren och det känns tämligen överflödigt att orera om det mera just för tillfället. Det jag i stället vill berätta om den här gången är en grupp personer som jag beundrar oerhört mycket; mina arbetskamrater.
I mitt arbete på Västerviks sjukhus ingår det bland annat att jobba kvällspass. Då går man på vid klockan ett på eftermiddagen och slutar någonstans omkring halv tio-tiden på kvällen. När man jobbar kvällspass är det så kallad minibemanning på avdelningen vilket utgör en arbetsgrupp på totalt sex personer; tre sjuksköterskor och tre undersköterskor där alla har sina bestämda arbetsuppgifter.
Eftermiddagen tuffar på med diverse sysslor, dagen dör långsamt ut, dagpersonalen går så småningom hem och ett egendomligt lugn lägger sig över avdelningen. Det är där någon gång på eftermiddagskvisten som vi brukar äta. Det är dock inte lika självklart att vi äter tillsammans varje gång men då och då händer det faktiskt att vi strålar samman och kanske ändå dricker ett par munnar kaffe ihop. Som i en liten ljusvagn sitter vi där och är, i allra högst grad, mänskliga.
När vi sitter sådär så brukar jag iaktta mina arbetskamrater och det är då det slår det mig vilka fantastiska hjältar mina jobbarkompisar är; de sliter och kämpar. De släpar sig hem om kvällarna för att redan nästa morgon, någon gång runt kvart över sex, segla in genom entrédörren med ett leende och ett glatt ”god morgon”. De skämtar, skrattar, blir förbannade och slänger ibland i sig en kopp kaffe när de hinner. Mina kollegor diskuterar, argumenterar eller sitter bara helt tysta. Diskussionerna rör sig mellan breda banaliteter, sanslösa saltomortaler, retoriska raketförsök och obligatoriska oegentligheter.
Vi kanske diskuterar någonting som stod i en lokaltidning nära oss, ett recept på någon maträtt någon lagat, ett krig som utspelas i ett fjärran land eller om hur fint vädret varit (och hur det ska bli under morgondagen). De har alla sina drömmar och åsikter. Lika delar sönderslagna utopier uppblandat med segervissa målgångar.
Mina arbetskamrater har trampat tusentals mil på hårda betonggolv och de har vakat under många, långa och mörka nätter. De har suttit vid många sängkanter och hållit hundratals händer. De har strukit över många kallsvettiga pannor och de har burit tusentals kilon. Änglarnas avundsjuka är helt och hållet giftgrön när de kikar ner på kollegornas tålamod medan de kämpar dag ut och dag in. Värkande ryggar, söndertrasade ligament, stela leder och ömma fötter till trots traskar de genom korridorerna. Dag ut och och dag in...
Det är en ära att få jobba ihop med er och när jag blir stor ska jag bli lika enastående som er. Mina kollegor är så mycket mer; de är mina hjältar.
Ha en fortsatt glad sommar!