Skön vandring i Jenny Linds fotspår

"I Jenny Linds fotspår". Så hette söndagskvällens program i Hallingebergs kyrka. Unga artister skulle sjunga, spela och berätta. Ämnet är så tacksamt att jag körde dit full av förväntan. Besviken blev jag sannerligen inte.
Där stod sångerskan Sophie Mård, gitarristen Carl-Michael Ljungkvist och flöjtisten Ulf Malmberg. De två förstnämnda var helt okända för mig. Ulf Malmberg dyker upp ibland i Västervik med sin flöjt. Men de har samarbetat i flera år, alla tre.

Sammankomsten kallades inte konsert utan musikgudstjänst. Begreppet kändes nästan dubbelt då Jenny Lind är en av hela musikhistoriens mest avgudade stjärnor.
Hon var svenska, född i Stockholm. Att kvinnor med namnet Jenny har namnsdag 6 oktober beror på att Sverige ville hedra Jenny Linds dödsdag 1887. En månad senare skulle hon ha fyllt 67.
Den här artikeln är ju inte till för att skildra hennes liv, så slå upp henne i vilket stort uppslagsverk som helst och läs! Men lite måste jag få med redan här. Mitt i allt det väna var hon en kvinna som visste vad hon ville och inte gav sig. Det sista hade också betydelse i hennes privatliv. Hon förföljdes av förälskade män.

Den tjugo år äldre Adolf Fredrik Lindblad, ett stort namn i svensk tonkonst, blev så till sig att hans hustru till slut erbjöd sig att avgå. Paret Lindblads hem var ett slags fosterhem för Jenny flera år, hon var ju (som man sa på den tiden) ett oäkta barn. Men Jenny hade andra planer än Lindblad.
H C Andersen jagade henne. Johan Strauss, både far och son, var lika tända. För att inte tala om Felix Mendelssohn vars känslor säkert var besvarade. Men även han var gift. Jenny konstaterade att det säkert var bäst så. Då kunde hon ägna sig åt karriären istället. Och gjorde med besked.

Det extra trivsamma med musikstunden i Hallingeberg var just kommentarerna kring musiken, hur gott de bägge instrumentalisterna än spelade och hur behagfullt vackert Sophie Mård än sjöng inslag som på olika sätt haft plats i Jenny Linds liv.
Erik Gustaf Geijers sång "Mode och försakelse" till exempel. Geijer blev lite aven extra far för Jennys förkovran utan för scenerna.
När hon erövrat sitt hemland väntade Europa. Möjligen hade hon hunnit fylla 20 inför sin första Paris-premiär, i Donizettis opera Anna Bolena. Ur den sjöng Sophie Mård arian "Non voler constringere".
Andra exempel Jenny-exempel blev Mendelssohns "På sångens vingar", Schuberts "Ständchen" och arian Cavatina ur Rossinis "Barberaren i Sevilla". I den kunde också Ulf Malmberg briljera med sin flöjtteknik.

Chopin och Jenny Lind då? De beundrade varann. Och kände varann ganska väl under åren i Paris. Men längre än så? Nej. Det känns nästan friskt att notera att hon kunde umgås med män utan att de förlorade förståndet.
I Hallingeberg spelade Carl-Michael Ljungkvist och Ulf Malmberg en rad riktigt kvicka variationer av Chopin på ett tema av Rossini, ett operatema, direkt knutet till Jenny.

Det blev naturligtvis ett extranummer, den gamla, gotländska folkvisan "Allt under himmelens fäste" som det hände att även Jenny Lind använde på det sättet..
Innan dess hade det ordinarie programmet avslutats med en av musikhistoriens fulländade pärlor, Händels "Lascia ch´io pianga. Skönt spelad av de två och varsamt harmoniskt sjungen av Sophie.
Och före den finalen höll prosten, Claes-Georg Thorell, en andakt, superkort för att inte atmosfären kring Jenny Lind-minnena skulle sväva bort. Psalmvalet var perfekt. Fride Gustavssons 753 från 1990: "Nu är det härligt att leva. Nu är det tid för musik"!