I november 1912 väcktes en "lysande" motion i Västerviks stadsfullmäktige. Motionären ville att stan skulle köpa sommarrestaurangen Kungsträdgården av källarmästare Truedsson på Statt och driva den vidare under några år i väntan på att man kunde få ihop tillräckligt med pengar för att bygga nytt på Slottsholmen.
Kungsträdgården låg nere vid hamnen i hörnet av Varvsgatan och Kvarngatan. Det var ett populärt ställe för västervikare som var ute i svängen när förra seklet var ungt. Från de stora glasverandorna hade gästerna en hänförande utsikt över stans kaj och inlopp. Men det konsortium som bildades för att förverkliga planerna på Slottsholmen kom inte överens om priset med källarmästaren. I spaltarna gick de båda parterna ganska hårt åt varandra. Truedsson erbjöd sig att sälja för 17 000 kronor, inventarier inkluderade. Men det var dyrt - för dyrt ansåg männen bakom planerna för Slottsholmen.
Så den planen släpptes ganska omgående. Striden ökade i styrka. Den 20 januari 1913 presenterade VT en skiss på byggnaden på Slottsholmen utan någon som helst redaktionell förklaring eller kommentar. Motståndarna hade flera invändningar, men ingen, till skillnad från i dag, berörde byggnadens arkitekttoniska utformning.
Kritikerna hade bland annat synpunkter på hur avloppsfrågan skulle lösas. De var rädda för att kallbadhusets många besökare skulle få sämre vattenmiljö. Dessutom ifrågasattes starkt att marken kostnadsfritt skulle upplåtas till konsortiet. I förslaget skrev man att konsortiet under 20 år skulle få disponera marken mot ett mindre arrende till hamnen. Sedan hade stan möjlighet att köpa tillbaka mark och fastighet. Det gjorde stan 1930 och byggde också ut anläggningen.
- Ett farligt prejudikat. Vilket konsortium som helst skulle kunna komma med liknade krav och kräva gratis mark, ansåg motståndarna som hellre såg att stan köpte Kungsträdgården.
Ytterligare ett argument, som fördes fram i debatten, var att man fruktade att vedskepparna skulle segla Västervik förbi och att veden skulle bli dyrare… Det var nämligen så att den i dag så åtråvärda och attraktiva platsen på Slottsholmen användes som barlastkaj för ved.
- Det kan inte gynna allmännyttans behov att en hamnplats offras för att bygga en spritkrog!
Men det argumentet slog fullmäktige hål på med stor kraft.
- En oduglig barlastkaj med, jämförelsevis, ringa antal famnar ved är ingen väsentlig förlust för hamnen.
Och här någonstans börjar vi närma oss pudelns kärna. Motståndet och kritiken kom i stor utsträckning från nykterhetsfolk. I slutet av februari utlystes ett protestmöte på Augustenburg mot att upplåta mark för en sommarrestaurang av Västerviks allmänna nykterhetskommitté.
Nykterhetsvännerna fruktade att den öl-och konjakspimplande publik som befolkade Kungsträdgårdens nedre terrass, i synnerhet på avlöningskvällar, skulle hitta till barlastkajen för att släcka sin törst, "där man har för avsikt att inreda och anvisa en hedningarnas förgård eller bakgård".
I april överklagades beslutet. Men stadsfullmäktige drev igenom sina planer. De använde ungefär samma argument då som nu: Västerviks attraktionskraft som turiststad skulle öka med en ståtlig byggnad vid Gamlebyvikens inlopp.
Konsortiet hade ombildats till aktiebolag och lördagen den 7 juni i nådens år 1913 kunde Slottsholmen invigas. Byggnaden beskrevs i VT som "ren och lämplig för omgivningarna". Däremot tyckte man att färgerna inne i restaurangen kunde ha varit lite gladare.
Så tog historien om det gamla träslottet slut en dyster juniförmiddag 1950, bara några dagar före restaurangen skulle öppna för säsongen eldhärjades den svårt. Byggnaden revs. Västervikarna blev utan en sommarkrog under två år. I mitten av juli 1952 fick stans invånare åter möjlighet att söka sig ut över strömmarna varma sommarkvällar för att roa sig.
Men inte heller den gången föll den nya byggnaden alla på läppen. I ett temperamentsfullt inlägg i VT gick till exempel Yngve Flink till storms mot både bygget och tidningen. Han tyckte uppenbarligen att VT gick byggare och stans ärenden. Under rubriken: "Estetisk vällust eller illamående" avlossades följande salva…
"Känner både fysiskt och psykiskt illamående vid åsynen av detta monstrum. Det hela liknar mest ett hemlighus med glasveranda."
Han fortsatte i samma stil:
"Mitt sista hopp är att vår stadsträdgårdsmästare skall vara mäktig att med yppig grönska skyla så mycket som möjligt av denna skönhetsfläck på vår i övrigt så underbart vackra slottsholme." När planket revs kring byggarbetsplatsen i slutet av april förefaller debatten ha falnat i intensitet.
Det gamla träslottet hade ersatts av en lägre byggnad i sten och glas. Bygget hade gått fort. Den nya restaurangen hade växt upp på ett halvår. Men det fanns fortfarande kritiska röster som ondgjorde sig över "smörjhallen" eller "kexburken" på Slottsholmen. När VT gick husesyn någon vecka före invigningen, konstaterade tidningen att det fanns ett visst motstånd kvar:
- Ty ståndaktiga tennsoldater har aldrig saknats i större eller mindre historiska ögonblick...
Text: Bengt Faleij
bengt.faleij@vt.se 0490-666 11