Ordkrig
Utsmyckningen av Spötorget hade engagerat de kulturintresserade i Västervik länge. I tidningen och på flera offentliga möten hade kulturkämparna gått i klinch med varandra. Vid en offentlig debatt i april ansåg till exempel folkpartisten Gustaf Lanner att kulturnämnden var förföljd av Västerviks-Tidningen - och alltid varit så länge nämnden existerat - efter flera kritiska artiklar om torgets framtid.
Tanken var från början att man skulle smycka torget med någon form av bassäng med en stor natursten - "Bumling" kallad. Men efter moget övervägande kom de styrande fram till att torget var för litet för ett sådant konstverk. Konstnären Sture Wikströms förslag ratades, trots att Statens konstråd hade gjort tummen upp. Det kan nog ha haft en viss betydelse för den stora bataljen i början av december 1969 där tonläget höjdes ytterligare några snäpp i VT:s spalter.
Det var VT-medarbetaren Sune Garpenby som höll i pennan och drog igång det hela. Han ansåg att karen på torget inte kunde betraktas som konst överhuvud taget. Även om ristningarna i graniten visade motiv ur Västerviks historia. Bilderna var mer eller mindre godtyckliga och i många fall helt obegripliga för folk i allmänhet. Inte ens en skicklig konstnär som Bror Strid kunde förändra den saken. Det var pekoral i bild och väldigt dyra blomsterkar, var hans omdöme. I kistorna hade kommunen begravt 30 000 kronor av skattemedel.
Nu tyckte han dock inte att karen egentligen missprydde torget. "Granit är ju snygg i sig". Men den klena spinkiga linjeföringen var han starkt kritisk emot. På den punkten kan vi ge honom rätt i dag. Det räcker med några regndroppar och lite smuts så är det svårt att klart utskilja motiven. Så Sune Garpenbys förslag att inrätta en tjänst som kommunal skurkonsult kanske borde få förnyad aktualitet...
Eftersom Garpenby var starkt kritisk till utsmyckningen från början och hade förordat Wikströms förslag, så gick han ut på stan och för att lyssna på folks spontana reaktioner sedan de studerat bilderna. Här är några anonyma röster från Västervik i december 1969:
Vi börjar från början med sjöjungfrun som ligger välbehagligt utsträckt med "ostkustens pärla" i sin hand.
- Är det inte märkvärdigt att det måste vara porr med i allt nu för tiden, kommenterade en äldre man som kanske inte helt förstod den sköna symboliken i den nakna kvinnofiguren.
Den tredje rutan ansåg Garpenby var mest meningslös. Det innehåller sju rader text på "dålig" latin, som få begriper. Texten är hämtad från en kopia av Magnus Ladulås gåvobrev till Västerviks gamla kyrka 1275. Det kanske inte är så mycket att njuta av, vare sig för västervikaren i gemen eller våra många turister kan man tycka än i denna dag.
På den sista tablån ser man en cyklist och en fotgängare strävande fram mot en nonfigurativ ruta. Avlyssnad gissning 1969:
- Två killar som ska till Systembolaget där bredvid. Men den ene får nog inget för han ser ju påstruken ut redan.
Rätt svar: Industri, Slipmaterial-Naxos. Vi nöjer oss med dessa tre exempel. Garpenby sågade den ena bilden efter den andra.
Drätselkammarens ordförande, socialdemokraten, Arthur Söderhult, var sur på tidningen. Han ansåg att han blivit felciterad i samband med invigningen där han framhållit Spötorget som en pärla bland stans öppna torg och lovade att hålla karen rena och fräscha till glädje för stans invånare. När så Garpenbys artikel kom vässade också han pennan och skrev en insändare. Han kände sig förlöjligad av tidningen och tänkte därför inte bemöta Garpenbys recension betonade han - men han kunde ända inte avhålla sig från att ge artikelförfattaren en snyting.
"Jag tänker inte bemöta hr Garpenbys långa konstrecension, som kommit mycket post festum. Vem dristar sig att göra invändningar mot magisterns pösande ordsvall? Tyst i klassen!"
Garpenby blev inte svaret skyldig. Han svarade med samma mynt.
"Min gamle vän och trätobroder Arthur Söderhult, petitessernas stormästare och den kommunala mimosasjälens personifikation, har sin plikt likmätigt blivit stött över min artikel om de stenhuggeriprodukter som nu äntligen står på avsedd plats på Spötorget. Jag förstår honom, men själv förstår han ingenting. Eller är Arthur Söderhult så - ja, jag ska i tryckfrihetens namn inte använda en adekvat adjektiv utan nöja mig med att säga så "obetänksam" att han inbillar sig att jag suttit och lurpassat på honom för att sprida löje över vad som sades vid högtiden på Spötorget med hjälp av ett felreferat - som han förmodligen tror var avsiktligt, skrev Garpenby och fortsatte att hyvla av Söderhult.
"Den allmänna virrigheten i det söderhultska aktstycket klargör egentligen bara att han ilsknat till och skrivit under affekt. Därför ska jag inte vara elak i mitt svar. Jag vill endast mildsint framhålla att jag aldrig drömt om att förlöjliga honom. Det är alldeles onödigt. Om man noga läser bara det lilla utdrag ur hans högtidstal på Spötorget som han själv anför, framstår det fullt klart, varför ingen annan behöver påta sig den uppgiften. Tala om pösande ordsvall!"