Första gången jag kom i kontakt med en polis i tjänst var jag 8 år gammal. Polisen besökte min skola. Han var stor och stark och när han skrattade så skrattade han med hela kroppen; tog sig för magen och lutade sig bakåt. Hans skratt ekade hela vägen ut i korridoren.
Jag tyckte han verkade snäll. Han berättade om varför det finns poliser och att de brukade fånga tjuvar. Jag fick ställa frågor till honom. Hur ser en tjuv ut? undrade jag.
- De har randiga kläder på sig, sa han och skrattade gott och jag förstod att han inte bara var stor, stark och snäll utan hade humor också.
Efter mötet med polisen upptäckte jag att han och en annan polis ofta gick runt i området där jag bodde. De hade gått runt där praktiskt taget under hela min uppväxt, men det var först nu jag la märke till dem. Först nu vågade jag gå fram och prata med dem. De brukade komma till området i sin polisbil och sedan gå ”varvet runt” några gånger i veckan. En gång så frågade jag om de kunde sätta på blåljusen på bilen och det gjorde de, med glädje. Blåljusen dansade längs med tegelväggarna på husen och jag tyckte det var hur häftigt som helst!
En annan gång såg jag dem gå i lite raskare takt än vanligt genom området. Jag följde efter. De grep en person, en ung man (utan randiga kläder) och nu började jag förstå polisens funktion. De var där för att skydda mig. Om någon var dum eller gjorde dumma saker i mitt område, blev de tagna!
Idag, lite drygt 20 år senare, finns ingen polis som går ”varvet runt” i området. De åker dit om det händer något. Och det gör det ofta. Polisen förebygger inte längre brott i området genom sin närvaro. Området är inte unikt för Sverige på något sätt. Under de senaste 20 åren har polisen förändrats. I perioder har man återgått till kortare satsningar av brottsförebyggande arbete men som sedan fått stryka på foten när det ska sparas.
Som barn visste jag direkt vart jag skulle vända mig om det skulle hända något allvarligt. Jag skulle springa ut och hugga tag i den stora polismannen, om han inte fanns i området just vid tillfället skulle jag ringa till polishuset och be att få prata med just honom. Polisarbete handlar nämligen om förtroende och man har inte förtroende för någon man aldrig träffat förut.
Jag är inte säker på att mina barn kommer känna samma förtroende för polisen eftersom de med största sannolikhet endast kommer träffa en polis om de drabbats av något eller drabbat någon annan med något.
Ungdomspoliserna i Kalmar län är en del av den brottsförebyggande verksamheten. I den bästa av världar ska de se till att knyta kontakter med folk på gatan, de ska synas i områden där brottsligheten är hög, de ska synas i områden där brottsligheten är låg så att den inte blir högre, de ska känna varenda unga på fritidsgårdarna och de ska besöka skolbarn och säga att tjuvar har randiga kläder.