I familjen Fornells hem i Västerviks södra delar är det fullt ös den kväll då VT kommer på besök. Mamma Linda jobbar sent och pappa Nicklas har fullt upp med att tillgodose sina söners behov.
Emil, sju och Nils, tre år, är inte blyga för besökare. Glatt bjuder de in till en titt i sina rum. Emils är belamrat med lego i alla färger och former, och man ser tydligt hans intresse för Star Wars-prylar. I Nils rum är det främst bilar från filmerna om de pratande fordonen som dominerar. Han kan namnen på Blixten, Bärgarn och alla andra, men tröttnar raskt på den leken och börjar i stället riva ur kuddar och täcken från sängarna på ovanvåningen.
– Jag ska bygga en hinderbana! ropar han.
Att ha två barn är den vanligaste familjekonstellationen bland svenska barnfamiljer. Då både Nicklas och Linda Fornell själva är uppvuxna med varsitt syskon, kändes tvåbarnslivet självklart även för dem.
– I mitt huvud hade jag alltid sett en familj med två barn och Linda också. Och när det gick så fort med första verkade det så enkelt att skaffa ett till. Vi tog det som en självklarhet att det skulle fungera, säger Nicklas.
Men livet ville annorlunda.
– Vi började försöka ganska snart efter att vi fått Emil, och eftersom vi båda var över 35 och redan hade ett barn så oroade vi oss inte över att det inte funkade på en gång, berättar Nicklas Fornell.
Men tiden gick och Linda blev inte gravid. Paret bestämde sig då för att försöka få hjälp med befruktningen. Något som inte heller gick så lätt som de hade hoppats på.
Att familjen redan hade ett barn var ett av de argument som nämndes för att inte ge familjen landstingsfinansierad hjälp. Den andra var Lindas ålder. Hon började närma sig 40 och den övre gränsen för att få hjälp med assisterad befruktning hade passerats.
Paret bestämde sig för att själva bekosta sina försök. Det blev en jobbig tid känslomässigt, med många undersökningar och behandlingar, resor till Linköping och Uppsala och sorg när det inte fungerade på första försöket. Samt att det blev kostsamt.
– Vi betalade 50 000 kronor för våra två försök. Vi hade förmånen att ha pengar över, det är ju inte alla som har möjlighet att få fram så mycket pengar, säger Nicklas.
På andra försöket lyckades de och den 11 februari 2015 föddes Emils lillebror Nils. Han blev snabbt en självklar del av familjen.
– Nu när han är här kan jag knappt minnas hur jobbigt det var innan. Det blev ju så bra, säger Nicklas.
För att slippa allt det jobbiga, funderade ni aldrig på att adoptera?– Jo, vi pratade om det också men ville prova det här först. Hade det inte fungerat så hade vi kanske adopterat.
Familjen väljer att berätta parets historia då han vet att många drabbas av ofrivillig barnlöshet med andra barnet. Det är något det inte pratas så mycket om. Kanske för att det finns en förväntan i samhället att man ska vara nöjd om man ändå lyckats få ett barn.
– Vi hade ju de tankarna: ska vi vara nöjda nu? Men vi kände ändå att det var något som saknades, säger Linda Fornell.
Tror du att ni behandlar Nils annorlunda på grund av sättet han kom till på?– Nej, inte alls, säger Nicklas och bekräftar att han kan bli lika arg på honom som vilken förälder som helst kan bli på en treåring som trotsar – hur önskad han än har varit.
Nu väntar alltså födelsedagar. Båda bröderna fyller med kort mellanrum. Emil den 28 januari, då han fyller sju. Och Nils den 11 februari.
– Jag ska ha barnkalas med vampyrtema! säger Emil och visar med miner och rörelser hur han förväntar sig att gästerna kommer att bete sig.
Nils verkar inte ha funderat så mycket på sitt kalas. Han är mer intresserad av att suga ut det sista av julen, och under intervjun får pappa Nicklas avbryta flera gånger för att slå på lämpliga jullåtar som Nils kan sjunga och dansa till.
– Jag gillar julsånger! säger den av upphetsning rödblommiga lille killen innan han tar sig en sista svängom runt granen.