Tar motgångar med jämnmod

Som femåring flyttade Finlandsfödda Gunilla Nyroos till ett nytt land - Sverige, närmare bestämt till Eskilstuna. De nästkommande fem levnadsåren bodde hon och föräldrarna i ett litet torp utan elektricitet. Mamman arbetade som kontorist i Stockholm, pappan var ofrivilligt (och omedvetet) modern. Han skötte hus och hem och var kärleksfull mot sin lilla flicka.När Gunilla var 10 år lämnade de torpet och flyttade närmare jobben, till Stockholm. Eftersom få ville hyra ut rum till familjer fick fadern bo separat. På tio år flyttade mor och dotter 20 gånger för att ha tak över huvudet. Kök hade de inte. På dagen åt Gunilla på Engelbrektsskolan på Östermalm; på kvällen ute på mjölkbarer med modern. Ofta var hyresvärden en Östermalmsdam med inympad fobi för de katastrofer barn skulle kunna föra med sig.- Jag lärde mig att vara tyst så att tanterna inte skulle få anledning att vräka oss. Det låter tragiskt, men lite grann ser jag det som en gåva. Jag är hemma med utanförskap, och jag hittar i Stockholm mycket bättre än många andra.Flyttkarusellen upphörde vid samma tillfälle som Gunilla hittade sin yrkesmässiga hemvist 21 år gammal. Det nya livet började på Göteborgs scenskola. De följande decennierna förde med sig många ljuspunkter. Hon har regisserat och spelat på ett flertal av landets finaste scener, tagit emot en Guldbagge, hyllats för filmen Moa, liksom för gestaltningen av Shirley Valentine på Mosebacke.Likväl har Gunilla Nyroos fått känna av både arbetsbrist och minnesbrist på scenen - och så åldrandet. Vilka hon har behandlat likartat. Med jämnmod.- Om man kommer av sig, tycker publiken att det är levande och lite kul. När det händer gäller det att ta emot och gilla läget. Det får inte bli ångest av det. Så är det också med andra svårigheter. Man ska gilla läget. Annars blir man bitter och ett offer, vilket är betydligt värre, säger Gunilla Nyroos och berättar om perioden för fem år sedan då tv- och filmproducenter slutade att höra av sig.- Jag trodde att jag var slut som filmskådespelerska. Jag tänkte att jag fick lov att inse att jag var en gammal kärring, och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Det var ingen glad period, men nödvändig.Nödvändig?
- Man kan inte ljuga för sig själv. Det är bara att acceptera att man har blivit gammal. Inte pumpa sig eller lyfta sig. Som gammal är man inte lika gullig som en bebis, men man kan vara intressant ändå. Rätt som det var kom en "peak" av jobb som varar fortfarande. Jag njuter så länge det varar.

Tar motgångar med jämnmod

Skådespelerskan och regissören Gunilla Nyroos har stor nytta av barndomens umbäranden. Förvissad om vad utanförskap går ut på, har hon lärt sig att hellre spela med än spjärna emot. I allra högsta grad gäller det även åldrandet.