Det här med att vara sig själv kan faktiskt vara lite intressant att studera utifrån ett jobb- och fritidsperspektiv. På jobbet kanske du är sjukligt tyst medan du på fritiden är något av en pratkvarn som aldrig någonsin slutar att prata fastän alla önskar motsatsen. Vi kan ju även vända på det; på jobbet är du supersocial, skrattar och pratar med alla medan du på fritiden är så jävla torr att du i princip löper risken att självantända.
Under en kafferast för ganska länge sedan utbrast en kollega till mig:
–- Du verkar vara så jäkla skön och rolig, Andreas. Vi borde hänga mer!
Som den vän av sanning jag ändå är svarade jag givetvis följande:
– Nja, här på jobbet så är det fullt möjligt att jag uppfattas som den där utåtriktade och glada typen men privat är jag en social katastrof!
Kära läsare, låt oss göra en kort paus här för jag tänker ge dig en sekund eller två för att riktigt processa det här svaret. Du tycker antagligen att det är något av det mest idiotiska som du någonsin läst och jag antar att jag är skyldig dig en förklaring. Det är nämligen så här att på min fritid tycker jag om att springa ute i VO, gå löjligt långa promenader runt stan (eller på någon utav Västerviks alla fantastiska vandringsleder), läsa böcker, dricka kaffe och grotta ner mig i musikproduktion.
Sedan så brukar jag, utöver diverse vardagssysslor, inte göra så mycket mer. Jag lovar, att titta på när brunsvart färg torkar är en veritabel kavalkad av underhållning jämfört med att vara med mig på fritiden. Kort sagt; jag är vansinnigt tråkig att umgås med privat!
Att vara så här kopiöst ointressant behöver dock inte vara helt och hållet av ondo. Det är faktiskt ganska skönt att vara prosaisk så där lite grann för husbehov så att säga. Jag kan, på lediga och lata dagar, också göra andra saker för mig själv; pyssla runt i mitt hem, vattna mina två växter (som jag mot alla odds lyckats att hålla vid liv i över sju år), tvätta, städa och diska.
Jag vilar mig, YouTube:ar någon högintressant inspelningsmikrofon, läser spännande kokböcker från svunna tider eller googlar fakta om en elgitarr som fångat mitt intresse. I bland blir jag vild och galen och konsulterar facklitteratur om någonting jag inte fattat till 100% (typ kopplingsscheman) eller så får jag för mig att brottas med vissa fakta som övergår mitt förstånd, exempelvis huruvida vissa hajar faktiskt kan leva och frodas i sötvatten!
Okej, nu när jag en gång för alla slagit fast att jag är mördande tråkig att umgås med måste jag komma med ännu mer frapperande fakta; jag stormtrivs med mig själv som jag är! Jag känner inget större behov av att förändra mig till någonting jag inte är eller ens har möjlighet att bli. Det är fullt möjligt att det tog mig ett halvt liv men nu är jag äntligen här. Jag har landat tillräckligt mycket i mig själv och blivit tillräckligt gammal för att faktiskt stå ut med mig själv och att sedan ett ytterst fåtal andra personer också gör det emellanåt får jag helt enkelt se som en gudasänd gåva.