Våren börjar ge sig till känna, denna underbara årstid. Det blir ljusare, vi kan börja skymta blomster i rabatterna och stegen börjar kännas lättare i takt med att vi klär av oss våra tunga vinterkläder. Kanske.
Det enda mitt liv kretsar kring just nu är min förväntade kandidatexamen i juni. Mina steg blir inte lättare, utan snarare tyngre på grund av den extrema ångest jag känner inför denna händelse. För första gången i livet ska jag nämligen stå i en situation där jag inte vet vad som kommer att hända härnäst. Mitt kontrollbehov skriker i panik.
”Men gud vad roligt”, tänker du.” Färdigutbildad med hela världen framför dig”. Visst, på en bra dag känner jag likadant. Då är jag störst, bäst och vackrast och ser absolut ingen anledning till varför någon ens skulle behöva tveka till att anställa mig.
Synd bara att dessa dagar inte varar för evigt. Istället pendlar jag mellan ett sinnestillstånd av extrem hybris och att ligga i fosterställning. Utan något stabilt mellanläge.
Jag har till exempel aldrig sökt ett seriöst jobb (och med seriöst menar jag ett som inte är säsongsbundet). Hur söker man ett sådant jobb? Jag har hört ryktesvägen att kontakter är bra, likaså ett fantastiskt CV. Två parametrar som inte de lättaste att uppfylla om man som jag började på universitetet direkt efter gymnasiet.
Det jag ändå är allra mest rädd för är att hamna i ett slags moment 22. Där jobben som jag är kvalificerad för anser att jag har för lite erfarenhet, och jobben jag egentligen är överkvalificerad för anser att jag är för osäker och inte kommer att stanna en längre tid. En situation som flera av mina redan examinerade vänner redan hamnat i.
Att jag dessutom valt att utbilda mig inom en bransch som redan är hårt konkurrensutsatt lugnar mig inte om nätterna. Ser vi bara till min gamla gymnasieklass är vi fyra stycken (av nitton som hittills har pluggat vidare) som valt samma yrkesområde.
Förmodligen är min oro en aning överdriven. Det kommer säkert att lösa sig så småningom för mig också. Det som ändå tröstar mig är att jag inte är ensam om att känna så här. Framtiden är ett ämne som är helt förbjudet att diskutera i min nuvarande klass. Vi står som i en cirkel och håller händerna för varandras ögon. Då känns det tryggt, i alla fall för stunden.
Men skygglapparna kommer att sakta sluta fungera i takt med att dagarna blir ljusare. I juni står vi där som ett gäng bambi på hal is. Med lite tur ramlar vi inte, men förmodligen kommer vi falla flera gånger innan vi äntligen lyckas.