Västervik blev hembygd för norskt tyskbarn

I alla krig drabbas barnen hårt. De kan göra det på många olika sätt. I vårt grannland Norge föddes under kriget långt över 10 000 barn med en norsk mor och en tysk soldat som far. Dessa barn kallades för tyskerbarn och var inte alls väl sedda. Även mödrarna fick ta emot mycken smälek.
- Jag är ett tyskerbarn, säger Rodie Weinel som i väldigt många år bott i Västerviks kommun.

I Norge har myndigheterna brottats med "problemen" under årtionden och ämnet har blivit ett dåligt samvete som blivit svårt att komma ur.
- Det har pratats om någon form av ersättning genom alla år men det verkar inte som man kommer till skott. Det lär ju finnas pengar. Tyskland avsatte redan 1959 60 miljoner D-mark till Norge.
Så sent som 1998 talades det om att varje krigsbarn, tyskerbarn, skulle få 360 000 kronor.
- Men det har inte blivit något ännu och vi blir ju bara färre och färre med åren, säger Rodie Weinel som numera bor i Almvik.

För bara ett par veckor sedan, 18 mars 2005, skrev två ledamöter av stortinget (riksdagen) en debattartikel i den stora norska tidningen Verdens Gang, VG.
"Flere krigsbarn ble i ettkrigsåren utsatt for ondsinnet atferd (beteende, behandling). De vokste upp i miljöer som var gjenomsyret av hat og forakt. Den utstötingen som mange krigsbarn opplevde, var uttrykk for de voksnes holdninger. Også en rekke statlige inngrep, som for exempel hindere for innkreving av barnebidrag fra far i Tyskland, rammet (drabbade) krigsbarna hardt."
Hur var det för dig själv?
- Vad jag har tagit reda på så lämnade min mor Bergen och åkte till en annan by för att föda mig. Och där lämnade hon mig och jag måste ha hamnat på någon form av barnhem. Jag var väl en "horunge", säger Rodie bittert.
Den tyske fadern tog dock ansvar och försökte se till att gossen Rodie skulle komma iväg till Tyskland och där sammanföras med pappans fru och hemmavarande barn.
- Jag var tydligen i en tysk hamn men skickades tillbaka till Norge. Tur var kanske det. Det visade sig att hela familjen hade omkommit vid en bombattack i hemstaden.

Under och efter krig händer det märkliga saker. Folk som faktiskt blivit beordrade ut i krig blir illa sedda när kriget är slut.
- Min far var som mycket ung även med under första världskriget och efter det att han överlevt även det andra världskriget skulle han åka hem till Tyskland. Men där vände till och med släkten honom ryggen, säger Rodie som senare i livet lagt till mellannamnet Heinrich i sitt namn efter fadern.

Förhållandena mellan norska flickor och tyska soldater utvecklade sig många gånger till äkta kärlek. Trots premisserna.
- Faktum är att det från högsta ort, Hitler, fanns önskemål om att de tyska soldaterna skulle fortplanta sig i Norge för att garantera blonda barn.
I nämda VG från den 18 mars finns en bild från 1946 där en rad med norska flickor med barnvagn står beredda för att med båt ta sig till Tyskland.
- De kallades för tysktöser, säger Rodie. De som senare ångrade sin flytt till Tyskland var faktiskt inte välkomna hem igen till Norge.

Det är i vuxen ålder som Rodie har försökt ta reda så mycket som möjligt om sitt ursprung.
- I början var det kärvt men på 1960-talet fick jag hjälp av en präst Liljekvist i Gamleby. Han satte fart på det hela och kontaktade Röda korset och det blev brevväxling med såväl norska som tyska Röda Korset.
- Jag fick ett dopattest gällande mig själv. Efter hand fick jag reda på att jag hade flera halvsyskon.

Har du träffat din mor någon gång?
- Nej, men jag har försökt. En gång reste jag till Bergen men under en hel vecka där fick jag inte träffa min mor. Hon ville helt enkelt inte träffa mig. Jag bodde hos en halvbror med fru och så fort jag började prata om modern och släkten så gick halvbrodern ut. Det var med hans fru jag fick diskutera familjeförhållandena.
Två halvsyskon hade emigrerat till Bornholm. En halvbrors far hade blivit torpederad till havs och gick senare med i motståndsrörelsen i England.
- Med en del har jag haft viss brevkontakt men intresset har inte varit så stort så man blir likgiltig till sist, säger Rodie.

Vad hände då med dig själv när du var barn?
- Jag kom som liten till Sverige och bodde i omgångar på olika gårdar i Tunatrakten. När jag var sju år fick jag åka till ett jättestort barnhem i Stockholm. Jag blev aldrig adopterad av någon familj.
Fosterhemsboende blev det även på Öland och så småningom hamnade Rodie på Lantmannaskolan i Gamleby.
- Det var väl bra men jag hade nog helst önskat att bli bilmekaniker, säger Rodie. Men det var "Stockholm" som bestämde.
Numera är Rodie en relativt nöjd sjukpensionär efter många år på bruket i Gunnebo.