Lite motvilligt går han med på att ta emot mig för en födelsedagsintervju, inte för att han inte har något att berätta utanför att han inte är mycket för jubileum.
- Jag vill inte ha någon uppvaktning, det blir bara att man byter pengar och det är ju inget roligt. Jag har allt jag behöver, konstaterar Harry.
Harry Eriksson är född och uppvuxen i Västerbotten och den som tror att västerbottningar är tystlåtna och inte säger mycket har inte träffat Harry, som verkligen har talets gåva.
Harry har mycket att berätta, många dråpliga lumparhistorier som han drar med glimten i ögat.
- Jag gjorde mest jävelskap i lumpen, där jag tjänstgjorde som kock, men i ute fält då jobbade jag.
Harrys hustru Siv varnar mig för att inte tro på allt han säger.
- Det finns en och annan som jag dragit vid näsan, myser Harry. Men lovar att till mig säger han sanningen.
Efter lumpen jobbade han ett tag i Trollhättan innan hans syster som bodde i Västervik tyckte att han lika gärna kunde arbeta i Västervik som i Trollhättan.
Harry började jobba på Lysingskonditoriet. Det var i den vevan han träffade på sin blivande hustru Siv.
- Jag och några vänner hade varit i parken och dansat när jag träffade Harry, berättar Siv.
När Harrys far dog hösten 1956 följde Siv med Harry hem till modern i Västerbotten, där Harry hjälpte till med gården.
- Jag jobbade inte bara på gården utan extraknäckte lite på ett riktigt flott konditori i Umeå, minns Harry.
1958 gifte sig Siv och Harry. I mars 1960 gick flyttlasset tillbaka till Västervik. Fyra år senare stod villan klar som han byggde själv.
- Vad jag slet! El och sånt gjorde jag inte själv, men allt annat.
Harry började jobba på Brauers bageri på Repslagaregatan innan han blev anställd på Owes bröd. Harry bakar fortfarande mycket.
- Jag vet inte hur många prinsesstårtor jag bakar på ett år.
- Oftast bakar jag sådan som går fort eftersom jag mäter arbetstiden, tid är pengar, och tar det för lång tid blir det för dyra bullar. Och då har jag inte råd att äta dem, skojar han.
Skojfrisk är han verkligen. Det verkar inte vila några ledsamheter här.
- Jag förstår mig inte på folk som klagar hela tiden, jag tycker att de som klagar är väldigt ointelligenta.
- Det är en sak att påpeka brister sakligt och en helt annan sak att bara gnälla och klaga.
- Jag säger som det är. Man måste säga det man tycker och tänker, säger han bestämt.
Harry har varit engagerad i många olika föreningar, bland annat i Astma allergiförbundet, Neurologiska handikappsförbundet (som han och Siv för övrigt var med och bildade) och IFK Västervik.
Han har slutat efter 16 år som ordförande i Neurologiskt handikappade. Men helt har han inte slutat med föreningslivet.
- Nej, jag måste hjälpa till med min specialitet som är att samla in pengar.
Vi kommer säkert också att se honom ute vid Örbäcken vid loppisen.
- Ja, det kan jag kan inte heller sluta med helt, det är så roligt.
Sommarstugan vid Sandebo är ett kärt tillhåll och där verkar dörren alltid stå öppen.
- Ja, men det är mest frugan som bjuder in. Men alla blir så glada och tacksamma för att få tillbringa en dag där ute och sitta på den stora bryggan. Brorsan har hjälpt till att handikappanpassa stugan med bland annat ramper.
Harry lovprisar Västervik och tycker att Västerviksborna är alldeles för dåliga på att marknadsföra Västervik.
- Det har hänt att jag tagit med mig tidningen Ostkustens pärla och delat ut när jag varit i väg på kurser. Vi måste börja tala om hur bra vi har det här.