Västervik är en underbar stad. Jag har visserligen inte bott här sen 1978, när jag var 20, men jag är här ibland, inte mint på grund av att mamma (91) bor här. Och nu var det söndag i början av maj; efter en bättre middag hos morsan på Gösta Bernhards gata begav jag mig mot Centralhotellet, där jag brukar bo när jag är på besök.
En cigg, tänkte jag, hade varit en perfekt avslutning på kvällen. Jag röker såklart inte, men det händer när jag är utomlands, och nu var jag just hemkommen från en uppläsningsturné i Tyskland, Italien och Schweiz, så jag bestämde mig för att Västervik nog också kunde räknas in bland frizonerna där alla laster är tillåtna.
Kiosken på Brunnsgatan var dessvärre stängd, så jag gick en sväng runt kvarteret, plötsligt väldigt röksugen. Det såg mörkt ut, men på Storgatan, i hörnet utanför Anderssons guldsmedsaffär, stötte jag på tre invandrarkillar som jag frågade. Var kan man köpa cigg? De talade en fullkomligt värdelös svenska, men ändå, de kunde meddela att allting var stängt.
Nå, eftersom jag inte röker så var detta inget stort problem, men hur det nu var så fortsatte vi att prata på de språk vi ansåg oss behärska. De frågade var jag kom ifrån (själva kom de från Vietnam av alla ställen) så jag berättade att jag var född och uppvuxen i stan och nu bara hade råkat bli röksugen. Då fick jag ett halvt paket. Bara sådär. Jag tog en cigg och försökte lämna tillbaks resten, men icke. De ville inte ens ha tillbaks tändaren.
Som så många andra är jag kritisk mot landets migrationspolitik, som jag finner bitvis ogenomtänkt, men jag är sällan rädd, och så länge invandrarna väljer att bli tvättäkta västerviksbor, som de här figurerna uppenbarligen hade gjort, är jag inte ens orolig. Problem finns, det är sant, men just där här kvällen var vi bara människor. Och måsjävlarna skrek nere i Fiskarhamnen.