Vi vanliga löntagare, arbetslösa och pensionärer som utgör majoriteten av vårt samhälles medborgare får ständigt höra att vi har det bättre än vi förtjänar. Politiker från höger till vänster, ekonomer och debattörer får det att låta som att det är vår önskan, om bättre löner, pensioner och a-kassa som det går att leva på, är orimlig för samhällsekonomin. Vi förväntas acceptera att få det sämre på alla dessa områden, vilket också varit fallet i årtionden. Men stämmer verkligen bilden av ett folk som har det ”för bra”?
Den vanlige medborgarens inkomster har tvärt emot vad som ofta sägs inte hållit jämna steg med prisökningen när det kommer till livsnödvändiga saker som boende, mat och försäkringar. Levnadsstandarden för låginkomsttagare, pensionärer och människor som får sin inkomst från a-kassa eller socialförsäkringssystem är lägre idag än på 1970-talet. Lönernas andel av den totala ekonomin (BNP) har sjunkit sedan början på 1980-talet och är på samma nivå som för ungefär 100 år sedan. Detta innebär att den ekonomiska ojämlikheten har ökat, samhället har blivit mycket rikare men det kommer inte den vanlige medborgaren till del.
Rikedomsökningen har istället tillfallit en liten grupp mycket rika människor och företag. De rikaste tio procenten äger 66 procent av alla ekonomiska tillgångar, hela 3 778 miljarder ligger i händerna på denna grupp. Det kan jämföras med att hela statsbudgeten per år brukar ligga på cirka 1 000 miljarder. Bara landets 156 miljardärer innehar tillsammans cirka 1 800 miljarder kronor och de blir allt rikare för varje år, en extrem rikedomskoncentration pågår.
Bilden av att vi är ett folk som har det för bra är en lögn som används för att dölja att vi lever i ett allt mer ojämlikt samhälle. Att detta accepteras av folkflertalet och späs på av de styrande politikerna är bortom all rim och reson. Självklart borde elitens miljarder användas till flertalets nytta men för att det ska ske så måste vi ställa krav och organisera oss. Vill vi att våra barn och barnbarn inte ska leva i ett samhälle präglat av extrem ojämlikhet kan vi inte sitta som passiva offer för samhällsutvecklingen, vi måste ta oss i kragen och agera.