Svar på insändare i VT den 26 mars. Sedan jag gick på lantbruksskola 1989 har jag till och från varit verksam inom lantbruket. Det har varit en intressant resa från Sörgårdsidyllens och Bullerbyns ideal till dagens moderna och djurhälsobefrämjande lantbruk.
Två gånger i rad har Per-Anders Jande skrivit insändare på temat att svenska kor far illa. På något sätt funderar jag på om artiklarna har funnits liggande i någon byrålåda sedan 1970-1980-talet för att plockas fram idag. För något dagsaktuellt exempel kan det knappast handla om.
När jag första gången arbetade på Ogestad så var ladugården, som var byggd 1939 och då modern, ganska trång. Speciellt mellan varje ko betydde det att spentramp var vanligt. Sedan byggdes det nytt. Lösdrift där korna kunde röra sig. Inte alls som förr.
Per-Anders Jande skriver att Hushållningssällskapet troligen aldrig varit i en ladugård. Fortsättningen på hans skriverier gör att man nog kan anta att han inte heller varit där. Åtminstone inte i en modern.
Det symptomatiska är att när insändaren blir bemött så förbigår han sedan de argument han blivit bemött med, med kompakt tystnad. Vem företräder Per-Anders Jande egentligen? Kontinentens lantbrukare som lär applådera när de kan konkurrera ut den svenska bonden? Det jag också funderar över är det långsiktiga målet. Kornas väl? Nej, det verkar Per-Anders Jande inte vara speciellt intresserad av. Det övergripande målet verkar vara att de svenska mjölkkorna och de bönder som arbetar med dem förbjuds.
Är man genuint intresserad av god djurhållning så börjar man diskutera utifrån att förbättra djurhållningen. Den diskussionen bör man absolut ta. För den blir man aldrig färdig med. Visst finns det djurägare som missköter sig. Det finns inom alla yrkeskårer. Men det ger inte någon rätt att utrota mjölkkon och en hel näring.
Om du ännu inte har satt din fot i en ladugård så är det hög tid att du gör det nu. Ändå kanske du ska låta bli. Risken finns att du kommer att lära dig någonting nytt.