Slog mig nyligen i bakhuvudet, efter en promenad med mina hundar. Tog mig hem med intensiv värk i huvudet. Ringde sjukvårdsupplysningen. Fick rådet att kontakta vårdcentralen, men där fanns inga tider. De bad mig dock att uppsöka akuten. De ringde dit och meddelade att jag var på väg.
Kom till akuten klockan kvart över tolv. Klockan kvart i ett fick jag komma in. En rar sjuksköterska tog hand om mig och jag fick en säng. Hon frågade vad som hänt, tog prover. Det blir röntgen sade hon.Vänta här tills läkaren kommer. Efter någon timme kom hon tillbaka och frågade om läkaren varit hos mig – det hade han inte. Vi har så mycket att göra sade hon, de hade fått ringa in ytterligare två läkare. Då sade jag till min man att åka hem för att ta hand om hundarna. Det gjorde han också.
Sedan kom en annan sköterska som krävde att jag flyttade på mig. För jag kunde gå och vi befann oss i ett undersökningsrum. Hon bad mig att följa med och jag fick en säng med vikväggar. Det stod övervakningsrum på väggen och det var patienter i alla sängar. Fick en handduk att ligga på. Så där låg jag med kraftig huvudvärk, en lampa i taket lyste mig i ögonen. Försökte få ögonkontakt med någon, men ingen brydde sig. Jag frös, tog på mig jackan och en pappersnäsduk över ögonen. Hörde patienter som kom och gick, läkare som talade och sköterskor som sprang runt. Jag mådde skitdåligt.
Till sist kom en sköterska till den jämte mig, varpå jag påtalade min värk. Hon bad mig vänta. Därefter kom en kille som gav mig en handduk att lägga över ögonen och en larmknapp. Klockan fem frågade jag om de glömt mig. Nej var svaret, vi väntar på läkaren. Klockan halv sex blev jag undersökt av en läkare. Du ska på röntgen. Det kommer en sköterska och sätter på en krage. Då blev huvudvärken värre, men äntligen fick jag två värktabletter. Efter en lång stund blev jag hämtad och röntgad. När de körde mig tillbaka visade det sig att sängen var upptagen. Fick sitta i gången tills läkaren kom tillbaka. Läkaren meddelade att det inte rörde sig om någon blödning eller nackskada. Skönt tänkte jag, ringde min son och var åter hemma kvart över nio på kvällen.
Vilken dag, kände mig verkligen ensam och i vägen. Mår dåligt efteråt och har mardrömmar. Gråter mycket. Därför vill jag skriva av mig, kanske är det fler som känt som jag? Man känner sig ovärdig. Vill inte anklaga någon, men alla borde tänka efter.