Med stort intresse, och även förvåning, läser jag Joakim Tholéns med fleras debattartikel i VT om EU:s federalism. Skribenterna tycker vi i sak ska säga nej till den.
Att man, när man skriver, blir tvungen att skarva på sanningen, speciellt när man skriver mycket, är förståeligt. Men när man skriver rena felaktigheter blir jag fundersam. Exempelvis vilka ord man använder. Ända sedan Per Garthon nästan satte i halsen när han hotade med ”Europas Förenta Stater” har federal och federalism nästan blivit svärord. Det är det inte.
USA brukar ses som ett skräckexempel på vad EU kan utvecklas till. Ja, skulle EU utvecklas i samma riktning, så skulle vi nog kunna vara glada. I USA kan man möjligen vara kritisk utifrån en annan utgångspunkt. 51 små delstater kan på ett effektivt sätt blockera beslut. Då kan man närmast prata om minoritetsdiktatur.
Tyskland, som man också hänvisar till, är en förbundsrepublik där några delstater befolkningsmässigt är större än Sverige. En federativ stat. Vad är man rädd för? Skribenterna använder närmast med övertydligt slarv ”britterna” och ”engelsmännen”. Och, javisst, engelsmännen röstade nej. Men skottarna och nordirländarna gjorde det inte.
Man kan spekulera om orsaken. Men en orsak kan ju vara att man är rädd för de centraliseringstendenser som finns i Storbritannien, just för att Storbritannien inte är en federativ stat utan en statstat. Alltså, använd orden rätt!
För svensk del, var finns de största hoten, hos ett EU som är federativt eller här hemma där staten och storstäderna breder ut sig. Exemplen på centralism är närmare än vi tror. När Sverige övergav tvåkammarriksdagen så togs ett långt större steg i centralistisk riktning än vad EU är prov på.
Nu diskuteras hur större regioner ska utformas och det stöts och blöts vilka som hamnar i periferin. En svensk, federativ stat skulle kunna vara en välsignelse där kommunerna får självstyre värd namnet. Och där Sveriges olika delar kan få verkligt självstyre. Precis så en federativ stat ska fungera.