Jag Àr pedagog anstÀlld inom förskola och jag trivs inte med mitt "nya budgeterade yrke". Jag vet nÀmligen vad konsekvenserna av besparingarna medför i vÄrt arbete, för barnen, pedagogerna, förÀldrarna och samhÀllet. Det kÀnns som om budgeten tvingar oss till att alltmer bli fÄngvaktare Àn pedagoger. Och jag skrattar och grÄter inombords nÀr jag tÀnker pÄ VÀsterviks kommuns vision "lust att lÀra och rÀtt att lyckas" nÀr vi numera tvingas arbeta mer med förvaring Àn lÀrande i en stundtals mycket olustfylld miljö.
Dagligen funderar jag om jag gör rÀtt eller fel som arbetar kvar och till vilket pris. Samvetet hos mig drar Ät olika hÄll.
1. Jag mÄste kÀmpa för barnen oavsett priset.
2.Vad hÀnder med mig om jag fortsÀtter under dessa förutsÀttningar?
3.Vad hÀnder med barnen om jag ger upp?
Politiker: Vi pedagoger Àr slutkörda, vi Àr pressade och yrkesstoltheten totalt raserad. Vi hinner knappt andas och kollegor sjukskrivs, andra byter yrke helt. Vi tar helt enkelt slut i vÄr strÀvan att finnas dÀr för barnen, att skapa trygghet och stötta dem i deras utveckling och lÀrande.
Vi kÀmpar just nu för barnen under förutsÀttningar som helt enkelt Àr orimliga. Vi fÄr till oss av lÀkare att vÄr arbetssituation Àr ohÄllbar, den mÄste förÀndras. Vi ombeds att ta pauser och skapa tid för ÄterhÀmtning. Men den tragiska sanningen Àr att vi dÄ riskerar sÀkerheten.
Vi pedagoger bÀr pÄ mycket Ängest, för nÀr vi inte Àr pÄ jobbet sliter vi ut vÄra kollegor. Vi bÀr pÄ Ängest över barnen, deras mÄende pÄ kort och lÄng sikt. Och Ängesten vÀxer dÄ vi av erfarenhet vet hur stor skillnad vi faktiskt kan göra med smÄ medel tidigt i barnens liv. Men vi Àr bakbundna. Vi fortsÀtter trots allt, vi kÀmpar, vi pressar oss, blundar och andas och hoppas det gÄr vÀgen, bara en dag till, för barnens skull.
FörÀldrar, förlÄt för att vi misslyckas med det vi Àr enligt lag Älagda att göra och förlÄt för oredan. Men vi gör allt vi kan allt vi förmÄr, vi kÀmpar för era barn!
Vi höjer vÄra röster uppÄt men vÄra röster hörs inte. VÄr oro konstateras men det blir tyst, det tystnar, rösterna tystnar.
Det finns inga pengar.
Punkt.
Tyst.
Av erfarenhet vet vi ocksÄ att det inte Àr populÀrt att kritisera, för vad hÀnde egentligen sist nÀr rektorerna höjde sina röster? Just det, det blev tyst. Varför? Jag undrar ocksÄ varför det anlitas dyra konsulter i effektiviseringsarbetet? Varför tillfrÄgas istÀllet inte de verkliga experterna pÄ verksamheten? Och varför rÀknas barnantal istÀllet för verkliga behov?
Ni politiker bortprioriterar framtiden och allt blir bara sĂ€mre â lĂ€randet, sĂ€kerheten, miljöerna, maten, och anpassningarna för alla barn pĂ„ grupp och individnivĂ„. Varför? Ăr ord bara fina ord för er, bryr ni er inte om konsekvenserna? Har ni inga egna barn?
Borde vi inte satsa pÄ det forskningen vet fungerar? Tidiga insatser för varje barn redan i förskolan och skola.
För tro mig, jag vet att med resurser hÀr kan vi spara in otroligt. Och med detta minska lidandet hos vÄra barn i form av dÄliga skolresultat, fysisk och psykisk ohÀlsa och mer lÄngsiktiga konsekvenserna i form av olika typer av utanförskap och kriminalitet.
För borde vi inte ta tag i grunden, och bekÀmpa roten till allt det onda vi nu ser vÀxa i samhÀllet istÀllet för att som ni gör trimma lite pÄ toppen av ogrÀset?
Godmorgon politiker, DAGS ATT VAKNA! Ni mÄste försovit er men samhÀllet, vi och framför allt barnen lever dagligen i er budgeterade mardröm.
Pedagogen