Det som brukar kallas för arbetsgivaravgifterna består egentligen av ålderspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, efterlevandepensionsavgift, föräldraförsäkringsavgift och allmän löneavgift. Tillsammans uppgår de till 31,42 procent och kan till stor del betraktas som skatt.
Samband mellan de avgifter som betalas in – för sjukförsäkring, pensioner med mera – och den enskilda arbetstagaren är svagt. Dessutom består en stor del av arbetsgivaravgiften av den så kallade allmänna
löneavgiften. Den är en ren skatt, utan några kopplingar till den anställda.
I år uppgår den allmänna löneavgiften till 9,35 procent, en knapp tredjedel av arbetsgivaravgiften. Den är nästan lika hög som pensionsavgiften och dubbelt så hög som sjukförsäkringsavgiften. Finansdepartementet har i budgeten i många år liknat den allmänna löneavgiften vid ett dragspel, för det är så den är tänkt att fungera. Om exempelvis sjukförsäkringskostnaderna sänks, då höjs den allmänna
löneavgiften – för den sammantagna arbetsgivaravgiften ska nämligen alltid ligga kvar på samma, av regeringen fastställda, totalnivå.
Dagligen kommer rapporter om ökade sjukskrivningar och allt talar för att kostnaderna för sjukförsäkringar kan öka framöver. Då sätts politikernas dragspelsprincip på prov.
För att upprätthålla Sveriges konkurrenskraft och inte driva upp lönekostnaderna är det nödvändigt att principen kommer att bestå, alltså att den allmänna löneavgiften sänks om andra avgifter höjs så att den totala arbetsgivaravgiften kvarstår på 31,42 procent.
Egentligen borde den allmänna löneavgiften flyttas över till inkomstskatten där den egentligen hör hemma. Då skulle fler bli medvetna om hur mycket skatt vi egentligen betalar på våra löner. För företagen skulle det löna sig mer att hjälpa till att få ner sjukförsäkringskostnaderna. Hittills har kopplingen i praktiken varit väldigt svag mellan sänkta sjukskrivningskostnader och arbetsgivaravgiften.