Jag har mer än en gång hört svenska politiker från både Alliansen och de rödgröna tala om det mångkulturella EU.
När inte svenska seder och ceremonier följs vid möten och avsked så faller allt fint prat om att vi är toleranta mot andra kulturer. För min egen del så går artigheten före hur olika ceremonier genomförs vid möten och avsked.
För min del så accepterar jag en hälsning med eller utan handskakning typ en bugning, handvinkning, morn morn, mors mors, god morgon, god afton, god kväll, hej då, hejsan. Med eller utan handvinkning eller handslag. Ett leende med en nigning, nickning, bugning och med eller utan handslag, duger också gott åt mig.
Därtill så ser jag det som att jag måste acceptera om någon inte vill hälsa på mig överhuvudtaget. Det kan ju komma an på att någon fått en avog inställning mot mig. Av något skäl som i värsta fall kan komma an på mig själv, vilket beklagligtvis har förekommit vid något tillfälle.
Dessvärre kan jag inte påstå något annat än att det inte är värst mycket med mångkulturella acceptansen, som vi ibland hör toppolitiker talar om i både Bryssel och i den svenska riksdagen. När det svenska samhället inte accepterar de enklaste artighetsceremonier från andra kulturer.
Dessvärre så ser jag att denna dåliga acceptans beror på att det finns de som vill ha till bråk för bråkets skull. Jag hoppas att åtminstone våra rikspolitiker slutar bråka om artighetsceremonier inte följer det gängse svenska mönstret. Ställ inte till bråk för bråkets skull, Det kostar för mycket utan att ge tillbaka något.
Jag kanske har en väldigt onormal syn på vad mångkulturell acceptans är vid möten och avsked.
På 1950-talet hade vi en provinsialläkare, som undvek att ta i hand vid möten och avsked. Obs att även kvinnor besökte den aktuella läkaren, av den enkla anledningen att han var skicklig! Hans inställning att inte vilja genomföra hälsning med handslag, ifrågasattes inte av dem som ville få hjälp av en skicklig läkare.