Jag har inga varma kÀnslor för Harald Hjalmarsson, sÀrskilt inte efter hans befÀngda cirkusmotion som skadat ett omrÄde som varit min passion sedan barndomen. Men ÀndÄ tycker jag inte att man ska utse honom till syndabock för turerna kring Slottsholmen.
Mellan 1985 och 2013 tillhörde jag den ideellt arbetande personalen pÄ Visfestivalen. Medlemmar i föreningen Visan var i huvudsak festivalens personal och ekonomin inskrÀnkte sig till vÄra medlemsavgifter.
I början av 2000-talet identifierade kommunen, som dÄ hade socialdemokratisk ledning, Visfestivalen som utgÄngspunkt för tillvÀxt och arbetstillfÀllen. Ett antal skattefinansierade projekt genomfördes och under en period trodde kommunens tjÀnstemÀn att de drev visfestivalen. Vid flera tillfÀllen var Hansi Schwarz snubblande nÀra att lÀgga ned festivalen och en höst inbjöd han oss medarbetare till avskedsfest. Bara timmarna innan trÀffades en överenskommelse som rÀddade evenemanget.
Visfestivalen har aldrig varit fullt ut kommersiell. Det var lÀnge ett sommarkollo för Hansi och hans kamrater. Under Visstadenprojekten drevs festivalen officiellt av föreningen Visan som saknade ekonomi att köpa fastigheten Slottsholmen. Kommunen parkerade fastigheten dÀr, i vÀntan pÄ finansiering av det som dÄ var tÀnkt som ett Visans Hus. NÀr Björn Ulvaeus kom med sitt erbjudande, stod kommunen dÀr med en massa lösa trÄdar och en attraktiv fastighet officiellt tillhörande en förening.
Harald Hjalmarsson Àr lÄngt ifrÄn den ende som haft fingrarna i den hÀr grytan. En fördjupad granskning Àr pÄ sin plats.