Jag är hemlös. Jag gör allt som krävs av mig. Jag går på möten varannan dag, jag lämnar drogtester och jag söker bostäder på löpande band. Jag följer alla regler. Ändå får jag knappt några pengar, bara precis så att jag överlever. Det här är inte hjälp. Det är ett skämt för fan!
Förra veckan fick jag ett krav från försörjningsstöd i Västervik: sök 30 bostäder på fyra dagar, annars blir det inget stöd. Jag sökte 32. Dagen efter var det möte igen. Inget besked, bara ännu mer ovisshet. De skulle mejla ett besked, nån gång.
I fredags fick jag 373 kronor till mat fram till tisdag. Det är ett hån.
Jag ser hur andra får hjälp som jag aldrig ens fått drömma om. Som nyanländ hade jag haft rätt till full norm, bostad, kanske hjälp till körkort. Jag säger inte att de inte ska få stöd men varför får inte jag det? Jag är född här. Jag har bott hela mitt liv i den här stan. Ändå möts jag bara av orimliga krav, nedvärdering och småpengar från försörjningsstöd.
Och ja, när man är hungrig, trött och förtvivlad börjar man tänka farliga tankar. Tankar som sätter grupp mot grupp. Jag vill inte ha dem. Men det här systemet skapar dem. Det gör oss sjuka, både i kropp och själ.
Till kommunstyrelsen: Det här är inte längre bara ett systemfel. Det är ett svek. Ni ser på medan människor förnedras, svälter och sover på gatan och ni säger ingenting. Ni är som tysta förövare som bevittnar ett övergrepp men väljer att hålla käften. Det är inte bara fegt. Det är medskyldigt.
Johan, en röst från gatan, Västervik