SD har publicerat sin vitbok på över 800 sidor om tiden från då SD bildades 1988 till 2010 då partiet kom in i riksdagen. Vitboken har varit färdig sedan ett år och är skriven av idéhistorikern Tony Gustafsson. Jimmy Åkesson om vitboken: ”Väldigt mycket dåliga saker - inte kul att läsa” (källa SVT). Han har därefter under sitt tal i Almedalen bett svenska judar om ursäkt för antisemitiska uttalanden.
Ursäkten är bra och välbehövlig. Ändå hopar sig frågetecknen. Ledarskapet inom SD har varit aktivt under många år, Jimmy Åkesson åtminstone cirka 30 år, vilket tyder på en avsevärd brist på insyn och självinsikt rörande sin egen verksamhet. När partiet bildades visste man mycket väl vilka förutsättningarna var eller borde åtminstone ha vetat och varför valde man denna grund att stå på?
Tidpunkten för publicering och ursäkt verkar väl vald utifrån aktuellt världsläge och debatt om antisemitism. Förhoppningsvis är ursäkten äkta menad men frågan infinner sig omgående om allt handlar om positionering/politisk taktik?
Positioneringen gör att partiet lättare kan öka tempot i sin avsky mot invandring och mångfald när man nu automatiskt finns på den ”rätta” sidan. Personer kan fortsätta sina hatkampanjer mot muslimer, mångfald med mera i de sociala medierna.
SD framhåller att de är ett parti som står fast vid sina grundvalar. Och det tycks stämma även om uttrycken för deras politik ändrat sig; de tidiga järnrören har blivit en järnhård aversion mot migration och mångfald, bomberjackorna har ersatts av moderiktiga kostymer och de tidigare så karakteristiska frisyrerna ersatta med backslick. ”Men snus är ändå alltid snus, om än i gyllene dosor”.
Den amerikanske komikern Danny Kaye sade en gång syrligt om skådespelerskan Doris Day: ”Jag kände henne innan hon blev oskuld”.
Det finns många oskrivna blad in i framtiden!
Stig Eriksson, Västervik