Långt ute på landsbygden bodde en kvinna som alltid var missnöjd. Hela dagarna gick åt till att hitta fel på allt och alla. Hon ville att alla skulle bli lika missnöjda som henne. Såg hon nöjda människor blev hon genast misstänksam. Eftersom hon själv tyckte att hon alltid gjorde allt rätt, förstod hon inte att andra människor kunde ha andra uppfattningar – ingen hade upplyst henne om att det fanns fler bilder av sanningen. Hon visste minsann hur ett samhälle skulle fungera och alla som inte delade hennes uppfattning hade naturligtvis fel.
Det fanns en särskild sorts människor som hon avskydde mer än andra, det var dem som ägnade sin fritid åt att arbeta fram förslag till bra lösningen för att samhället skulle fungera så väl som möjligt för de många människor som bodde i den här delen av landet. Landet den här sagan handlar om är ett demokratiskt land där några få engagerar sig, men som också består av många som inte bryr sig. Kvinnan i sagan hade tagit det till sin livsuppgift att, på olika sätt, informera den sistnämnda gruppen om hur den förstnämnda missköter sina uppgifter.
Nu närvar vi oss jul, den högtid då vi, enligt traditionen, ska vara särskilt snälla och givmilda. Nu måste jag lägga på ett extra kol, tänkte hon. Nu måste här arbetas hårt och målmedvetet för att få fram uppgifter som kan förstöra julfriden och som kan sätta dessa fruktansvärda beslutsfattare i skamvrån. Har de i år tagit 323 bra beslut, kunde de väl ha tagit beslut i de resterande 19 frågorna – det här måste påtalas, så jag skriver en insändare till lokaltidningen. Nu har jag förstått att detta är ett utmärkt sätt för att avskräcka människor från att engagera sig. Tänk om jag även kan få unga människor från att avstå engagemang. Då vore lyckan total – det skulle kännas som en sann julgåva.