Vi borde prata om adoptioner igen!
Sedan 2003 har Sverige en adoptionslag som säger att även samkönade par kan prövas som adoptivföräldrar – men ändå trots att det gått 13 år är det inte ens en handfull som lyckats. De möjligheter som våra lagar så vackert ger oss på pappret fungerar inte i verkligheten.
Det finns många samkönade par som längtar efter att bilda familj med barn. Det finns naturligtvis olika sätt att lyckas. För samkönade manliga par borde adoption vara ett alternativ, men ändå händer det i princip aldrig. Det finns uppenbarligen kvarvarande hinder som behöver röjas undan.
Därför krävs en översyn och diskussion om hur de möjligheter som finns i lagen också ska bli en fungerande verklighet. Vilka är de praktiska hinder och attityder gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption?
Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrågor och barn har ett ansvar. Det håller inte i längden att skylla på att andra länder inte vill. Det finns ett antal länder som inte har invändningar. Det är orimligt att medvetet välja att inte samarbeta med sådana länder då det i praktiken stänger dörren för samkönade par.
Vi bör även fortsätta se över hur vi arbetar i Sverige. Benägenhet att omhänderta och placera barn som far illa år efter år, istället för att överväga adoption som ett alternativ borde ifrågasättas mer. Det vore önskvärt att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.