Det finns en dal i Småland som heter Uknadalen. Den slingrar sig mellan mossbevuxna stenar, sjöar och skogar, mellan gamla torp och åkrar där människor har bott i hundratals år. Här kan man ännu höra tystnaden. Här kan man vandra i timmar och känna sig som en del av världen, inte herre över den.
Nu vill ett gruvbolag komma hit. De vill borra, spränga och undersöka. Och samtidigt planeras vindkraftverk stora som jättar – 280 meter höga – som ska blinka över skogar där rådjuren tassar över mossan och där barn har byggt kojor sedan långt innan någon tänkte på elpris eller kobolt.
Jag är en av dem som bor här. Jag har mark här. Men mest av allt har jag kärlek här – till den unika skönheten i naturen: de lodräta bergsbranterna, de djupa dalgångarna, den urgamla skogen, sjöarna, stillheten. Det här är inte bara min plats. Det är vår plats – allas – och den borde få förbli en plats för blåbär, barfotaspring och fågelsång.
Uknadalen är inte vilken plats som helst.
Den är klassad som riksintresse för kulturmiljö, naturvård och friluftsliv. Här går Tjustleden. Här finns fornlämningar från vikingatid, 1800-talsbyar, sällsynta växter, flyttfåglar och känsliga vattensystem. Här bor människor som valt att leva nära naturen – inte under hot från gruvborr eller snurrande jättar.
Har vi glömt vad vi lovade våra barn? Att lämna en värld där de kan leva, trivas, drömma?
Att spränga, borra och köra tunga maskiner här är att riskera grundvatten, biologisk mångfald och ovärderliga kulturmiljöer. Det handlar inte bara om det synliga. Det handlar om att förstöra känslan av orördhet – hela platsens själ.
Inga miljökonsekvensbeskrivningar har presenterats. Ingen hänsyn har tagits till det faktum att vissa platser helt enkelt inte tål mer. Vi behöver el. Vi behöver metaller. Men vi behöver också platser som inte är till salu. Där barn kan springa barfota utan att snubbla på borrhål. Där man hör koltrasten i kvällsljuset, inte bruset från maskiner.
Det här handlar inte om teknikfientlighet. Det handlar om klokhet. Om platsens värde. Alla marker tål inte allt. Några måste få vara fredade – just för att de är så sällsynta idag.
Astrid Lindgren sa en gång:
“Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.” Så tänker vi om naturen också. Man kan inte tvinga fram hållbarhet med grävskopor. Men man kan skapa respekt genom att låta vissa platser vara i fred.
Vi som bor här säger nej. Nej till prospektering. Nej till storskalig exploatering. Vi säger ja till en levande landsbygd, där blåbär inte smakar damm från maskiner – utan sommar.
Uknadalen är en sådan plats.
En plats där vi borde lyfta blicken – inte sänka borrkronor.
En plats där framtiden ska kunna vandra på stigar, inte på grusvägar till ett dagbrott.
Vi ber politiker, myndigheter och allmänhet: Skydda Uknadalen. För oss. För er. För dem som ännu inte är födda.
Marie Ericson