Av det skälet satt det många lärare i publiken. Han lyfte upp auktoriteter och hierarkier förr och nu och pratade om den förlängda ungdomstid som råder nu och konsekvenserna av detta.
De barn som växte upp på 50 och 60-talet kom snabbt ut i vuxenlivet och skolan var en given auktoritet i samhället. Lärarens auktoritet var självklar oavsett om läraren var en relationsskapare eller inte. Idag är det den relationsskapande läraren som lyckas i sin lärargärning. Den givna statusen och auktoriteten är borta för länge sedan och alltmer i skolan ifrågasätts av vem som helst.
Förändringen finns också på chefsnivå. Det finns en skillnad mellan chefskap och ledarskap. Chefskapet är något du får, men du måste själv förvärva ett ledarskap genom att skapa relationer med dem du ska leda. Då måste rektorns absolut viktigaste uppgift vara att leda den pedagogiska utvecklingen och inte i första hand vara en budgetstyrd förvaltare. Statsbidragen måste ligga på en sådan nivå att rektorn fullt ut kan fullgöra sina pedagogiska uppgifter.
Med den förändrade normen att skolan inte har en given auktoritet och status längre, så blir kraven på läraren att äga en stor kunskap i sina ämnen och ha förmågan att bygga sociala relationer. Här blir nedskärningarna ett ännu större problem, för ju fler elever i klassrummet, ju svårare blir det för läraren att bygga dessa nödvändiga relationer och samtidigt förmedla kunskap och bildning. Istället för att fortsätta skära ner måste staten satsa på kontinuerligt höjda statsbidrag, så att läraren får möjlighet att bedriva ett pedagogiskt professionellt arbete.
Idag är det en stor grupp unga människor, som inte erövrar språket. Det är till och med så allvarligt att 25% av eleverna som lämnar åk 9 är vad man kallar funktionella analfabeter. Hur ska det gå för dem? Ger vi dem verkligen möjligheten till ett bra liv?
Boel Runeson, Roy Karlsson, Nilla Borg och Lasse Övling medlemmar i föreningen Dialog Bildning