Bland annat står det att det ska tas ”hänsyn till personliga behov mellan aktivitet och vila”. Barnen ska lära sig att ”skapa och upprätthålla goda relationer samt samarbeta utifrån ett demokratiskt och empatiskt förhållningssätt”. Så fortsätter det och när man som pedagog i fritidshem läser detta så skapas det ett moment av frustration och förvirring.
Det talas ofta om att det är viktigt att ”se varje barn varje dag”, vilket det verkligen är. Men om vi går in på hur verkligheten ser ut hos oss så kommer ni förstå det omöjliga i det så självklara som att se varje barn.
Där jag jobbar är det 85 inskrivna fritidsbarn. Vi är fyra personal som ska täcka behovet av personal mellan klockan 06:00 och 18:30.
I början av 2000-talet låg storleken på barngrupperna på cirka 20-25 barn. Man var oftast två personal och ibland tre som jobbade eftermiddag då trycket är som högst.
Om vi leker med tanken att vi delar upp vår nuvarande barngrupp i tre grupper hamnar vi på cirka 28 barn per grupp vilket är ganska nära det antal som var i början på 2000-talet. Det skulle då innebära 1,33 personal per barngrupp. Då kan vem som helst räkna ut att personalen inte kommer hinna ”se alla barn”. Möjligheten till planerad verksamhet, till exempel skapande, är omöjlig då telefonen ringer, föräldrar hämtar, nån behöver gå på toa och nån är ledsen.
Vi talar då om att den fina verksamhet som beskrivs i Lgr 22 egentligen handlar om barnpassning. Kommer barnen att lära sig om demokratiska processer eller kommer de att mötas av en tillvaro präglad av hierarki där starkast bestämmer? Vad gör det med barn som hela tiden hamnar i större barngrupper med mindre vuxen insyn? Det svaret får vi vänta på men vad händer fram till dess?
Ett argument till besparingar brukar vara att fritidsverksamheten inte är obligatorisk – men det är inte gymnasiet heller.