Migrationsverkets beslut att säga upp avtalet med KLT om fria buss- och tågresor för asylsökande är välkommet. Vi Sverigedemokrater har vid upprepade tillfällen i landstingsfullmäktige kritiserat det orimliga i avtalet mellan KLT och Migrationsverket, som innebar att KLT med upp till 96 procents subventionering sålde biljetter till Migrationsverket, som sedan delade ut dem gratis till asylsökande. Migrationsverket har nu konstaterat att avtalet sannolikt strider mot lagen om asylmottagande. Man har inte rätt att generellt dela ut gratis busskort till asylsökande, utan detta måste ske efter prövning från fall till fall.
Man kan säga att lagen här står i överenstämmelse med vanligt sunt förnuft: det var uppenbart orimligt att en person, enbart på grund av att denne söker asyl i Sverige, på skattebetalarnas och övriga resenärers bekostnad skulle ha obegränsade fria resor inom länet. Det är också sunt förnuft som vi hela tiden har hänvisat till när vi kritiserat orimligheten i detta.
Men vad ska man då säga om alla de politiker tillhörande den rödgröna majoriteten, med landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson i spetsen, som försvarat avtalet med hull och hår och som avfärdat all kritik? Vi Sverigedemokrater fick, när vi motsatte oss avtalet, höra att vi ville ”ställa grupp mot grupp”, att vi ville ”motverka integrationen”, eller, som en ledamot från socialdemokraterna sade kort och gott: att vi ”borde skämmas” för att vi var emot gratisbiljetterna för asylsökande.
Ja, vad ska man säga om dessa politiker tillhörande den styrande majoriteten, eller för den delen om Alliansens politiker, från vilka det varit knäpptyst alltsedan avtalet om fria buss- och tågresor tecknades?
Att döma av de missnöjda reaktioner från både majoritetspolitiker och från KLT:s högste ansvarige tjänsteman, som framkommit i media efter att Migrationsverkets uppsägning av avtalet blev känd, så finns ingen som helst ånger eller eftertanke. Något annat var kanske inte heller att vänta. Makthavare som tagit dåliga beslut brukar inte vara snara att erkänna detta, tvärtom, ju tokigare beslutet är, med desto större frenesi försvaras det. Det är dock väl att denna gång sunt förnuft betytt mer än egenmäktiga politikers och tjänstemäns nycker.