Att utsatta folk precis som under andra världskriget, blir förföljda, bara för att de tillhör en ”speciell sort”. De är ju människor, precis som vi Västerviksbor!
Vilka pratar jag om? Romerna naturligtvis! Alla vi, som bor i Sverige, är svenska medborgare, har det oförskämt bra och ska verkligen uppskatta vår tur, att födas och få leva i detta, vårt kära Sverige.
Glöm inte att många vanliga romer är här i Sverige, för att försöka få slantar att skicka hem till familjen. I Rumänien finns inget jobb, ingen hjälpverksamhet för romerna. De är förföljda även i sitt eget land – precis som judarna var under andra världskriget.
Ska hjälpen till romerna komma först när det börjar bli lite sent påtänkt? Självklart är det inte meningen att vi svenskar ska ösa pengar ner i plastmuggarna!
Vem blir en ny Raoul Wallenberg, vilken osjälviskt gav sitt liv för att rädda dödsdömda judar. Judar – Romer! Skillnaden är inte så stor.
Det var tyst om judarnas öde medan andra världskriget pågick. Efter krigsslutet var det många svenskar, vilka plötsligt uttryckte ”omsorg” av judarna. Under själva kriget hade det talats tyst om judarnas öde. Ska vi nu skapa något liknande igen?
Många utfattiga romer sitter och tigger pengar lite var stans i vår stad Västervik. Att jämföra dessa fattiga, eländiga romer med våra egna utsatta individer är på gränsen till hån.
Fortfarande, efter 70 år hyllas svensken Raoul Wallenberg som den store juderäddaren. Visst gjorde denne man en mycket stor insats för att rädda judar under krigets slutskede. Men åtskilliga miljoner judar, romer och en massa andra människor hade då redan mött sitt öde i gaskamrarna.
Nu har vi på nytt fått ett folk att håna och prata illa om. De utfattiga romer, vilka sitter här än där och tigger kommer (de flesta av dem) nordöstra Rumänien. Mödrar med barn bor där, till stor del i tältläger. Pappan är ensam i Sverige och gör sitt bästa för familjens överlevnad. Nog kan en människa hamna i depression över detta liv!
Det är märkligt, att vår kommuns företrädare inte har något att säga vad gäller romernas öde här i Västervik. Själv har jag blivit god vän, av en slump, med en romsk pappa. Där hemma väntar mamman och lilla babyn.
Ibland gråter pappa när vi träffas. Kanske över familjens öde, tacksamhet, depression, ångest. Vi språkar på engelska så vi förstår varandra ganska väl.