Per-Olof Henningsson (SD) berättade sitt så kallade tjäderskämt och många reagerade. Men socialisterna (SV) kunde inte förstå varför reaktionerna blev så starka. ”Endast vi socialister stod bredvid och kliade oss i huvudet av förundran”, förklarade de nyligen i VT.
Socialisternas förundran förvånar inte mig. Skämtet har med islam att göra. Det är ett område där socialisterna inte brukar röra sig, kanske för att religionskritik är så viktig för dem. Religionskritik är dock inte lika viktigt för en muslim. Tvärtom är deras religion är så pass betydande, att de inte kan skilja mellan religion och etnicitet. För en muslim hör folk och religion ihop. Därför blandar Angelica Katsanidou (S) och Dan Nilsson (S) inte ihop religion med etnicitet, som SV skriver. För en muslim är religion en del av etniciteten. Det gäller för muslimer från Sverige och andra länder.
Dessutom anser SV det vara en lögn att skämtet förnedrade någon, eftersom det finns stöd för månggifte inom islam. Det var dock inte poängen. Talarens attityd var problemet. För SV må skämtet vara ”ett torrt gubbskämt”. Andra uppfattade det som förnedrande och reagerade därefter.
Hur ska man hantera detta? SV föreslår fokus på sakfrågor i debatten. Jag vill påstå att skämtet inte har med sakfrågor att göra. Det handlar om samtalsklimatet. Om hur vi bemöter varandra. Allt jag säger påverkar åhörarna.