Torgny Kindh och Lennart Brewitz tycker att man skall ta tillfället i akt och lägga ner Tjustbanan, men de glömmer totalt bort att järnvägen också har en betydelse ur beredskapssynpunkt.
Vi lever i en tid där det faktiskt pågår ett krig i Europa, där vårt östra grannland Ryssland är inblandat. Sverige har gått med i NATO, man arbetar på att förstärka försvaret, exempelvis på Gotland, som ligger mitt i Östersjön.
Visbys närmaste hamn på fastlandet är Västervik, då kan man inte lägga ner Västerviks järnvägsförbindelse. När det gäller försvarsmaktens utrustning finns det sådant som kräver järnvägstransport. En stridsvagn kan exempelvis inte köras på en asfaltväg, den är för tung för vägtransport, järnväg är enda alternativet, om den inte kan gå med sjötransport. Spåret till Västervik måste alltså ligga kvar och det måste ha förbindelse med övrig järnväg i Linköping. Vi är alltså tvungna att ha en trafikduglig järnväg till Västervik, som inte slutar i Hackefors/Tannefors, utan är förbunden med övrig järnväg i Linköping.
När nu en trafikduglig järnväg med förbindelse med Linköpings resecentrum ändå måste ligga kvar i Västervik, så vore det dumt att inte utnyttja den till gods och persontransporter. Stålhjul på stålräls kräver mycket mindre energi än gummihjul på asfalt. Järnvägen kan också ge restider för exempelvis arbetspendling, som inte kan uppnås med buss.
Som sagt som läget nu är i världen måste spåret ligga kvar, då vore det dumt att inte utnyttja det. Vi kan helt enkelt behöva utveckla järnvägsförbindelserna, vi kan ju börja med de banor som lades ner från 1950-talet.