Vad gör man inte för att få sitta vid makten?

Till vilket pris har konstellationen som styr kommunen, bildats egentligen? Och är den nuvarande konstellationen verkligen den bästa för kommunen? Det frågar sig debattören Lennart Brewitz i nedanstående debattartikel.

Skribenten har betänkligheter kring den nuvarande politiska konstellationen som styr Västervik sedan valet och frågar sig vad som driver den.

Skribenten har betänkligheter kring den nuvarande politiska konstellationen som styr Västervik sedan valet och frågar sig vad som driver den.

Foto: Maja Suslin / TT

Insändare2024-01-13 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den nu sedan ett år tillbaka borgerliga majoriteten i Västerviks kommun består av fem partier som efter senaste valet i långa och troligtvis många sammankomster gaddat ihop sig och bildat en styrande majoritet tillsammans med Moderaterna och den starkt dominerande moderate lokala ledaren. Nu tillika kommunalråd. Igen! Lite märkligt kan man tycka, med tanke på de senaste årens betänkligheter han har i sitt bagage.

Det man också kan fundera över i denna relativt nyfunna konstellation är varför och till vilket pris den har bildats. Är det för att dessa partier tror att de kan genomföra sin politik och folkets önskemål om ett visst samhälle eller är det enbart för att de gillar att sitta vid makten? Man kan verkligen ställa frågan med tanke på deras numera i princip totala tystnad i den allmänna politiska debatten, att de har någon typ av påtvingad munkavle för att få sitta där på de nyvunna sköna och i plånboken så berikande stolarna.

Om det nu är så att de tilldelade posterna, med tillhörande stora arvoden, är den största motivationen till deras självpåtagna tystnad och utan att också få någon som helst garanti för att några av sitt partis hjärtefrågor skall bli promotade, såsom det sägs i oppositionens initierade politiska kretsar, då är det illa med ute vår demokrati!

De årliga arvoden är, om jag räknat rätt och fått rätt uppgifter för kommunen, för Kristdemokraterna 460 000 kronor, där Maud Ärlebrant får 370 000, Liberalerna 1 175 000, ett oproportionerligt stort arvode med tanke på partiets valsiffror. Av detta får Ulf Nilsson 1 095 000. Sverigedemokraterna tilldelas 235 000 av vilket Dan Larsen får 190 000 och till sist Westerwikspartiet 150 000 där Jonas Jalkteg ensamt får denna summa. De ledande och styrande Moderaterna får hela 2 650 000 varav Harald Hjalmarsson sticker ut med en årlig lön på 1 300 000 kronor.

Om nu detta är vårt kommunala styres verklighet, då kan man verkligen fundera över – och de själva också skulle behöva fundera över – om detta är det bästa sättet att styra en kommun. Är detta scenario och denna konstellation den optimala för att medborgarna ska få förtroende för våra lokala politiker, deras verksamhet och vår demokrati?