Världen lider brist på empati! Håller du med? Dagligen läser vi om effekterna av empatibristen. Politiker tar inhumana beslut som drabbar barn, fattiga och utsatta människor. Superrika breder ut sin konsumtion på allas bekostnad. Kriminella lejer barn för att döda. Terrorister offrar andras liv för sin övertygelse. Och i vår närhet, män som misshandlar kvinnor, mobbning på jobbet, förakt och hot på sociala medier. Vårt samhällsklimat idag är inte konstruerat för att stärka empatiska förmågor. Och de stärks inte heller av algoritmerna på sociala plattformar.
Barn har olika förutsättningar till empati. En del föds med hög känslighet för andras mående, andra har mer begränsad empatitillgång. Alla utvecklar vi eller avvecklar de här avgörande förmågorna under våra liv beroende på de sammanhang vi lever i. Men vi vet att för alla är de första åren av livet absolut viktigast för att prägla en god självkänsla och därigenom också förståelse för andras behov.
Bristande empati i samhället är förödande. Tänk om vi kunde hitta medel som vaccinerar oss mot icke-empatiska beteenden! Attityder som likgiltighet för andras behov, narcissism och girighet där enbart egna behoven räknas eller sociopatiska beteenden genom manipulation och hot. Tänk om fler barn fick mer hjälp av fler vuxna till att möta och förstå egna och andras känslor och reaktioner. Och mer kunskap för att utveckla empatin för djur och vår natur. Är det fel att påstå att världens framtid bland annat avgörs av vår kollektiva nivå av empatiförmåga? Växande förmågor till att känna in och förstå andra, känna in och förstå vår världs akuta situation skulle antagligen skapa mer drivkraft och mod att agera mot orättvisor och maktmissbruk. Som att kritisera och konfrontera chefer och politiska ledare när de agerar empatilöst. Kanske byta ut dem mot mer personligt mogna företrädare som vågar stå upp för humanistiska värden och agera för allas rätt till ett människovärdigt liv.
Uttrycket att det fordras en hel by för att fostra ett barn handlar om hur våra förfäder en gång levde. Barnen då fick förmodligen stor frihet att utforska och lära eftersom alla vuxna i flocken tog medansvar för deras fostran och fanns där med att sätta gränser, lära och trösta.
Idag är förskolan vår motsvarighet till en del av flocken. Och dagens förskola förändras åt rakt motsatt håll jämfört med flocken. Förskolan gör förstås en jätteinsats med alla engagerade pedagoger. Men med allt större barngrupper, mindre tid till planering, fler outbildad personal ges allt mindre tid till stöd för barnens empatiutveckling. I vårt komplicerade samhälle skulle det tvärtom behövas många fler vuxna i skolmiljön. Fler kompetenta pedagoger, fler vuxna som stödpersoner för barnen, kvalificerat föräldrastöd i hemmen när det behövs, mer fritidsverksamhet kopplat till skoldagen. Idag dras resurserna fortsatt ner. Jag pratade med en förskollärare i Västervik. På hennes avdelning går 18 barn på 3 pedagoger, delar av dagen endast två, till exempel vid måltider. ”Vi trollar dagligen med knäna”, var hennes beskrivning av arbetssituationen.
2013 startade Förskoleupproret, ett nätverk av personal med krav på minskade barngrupper, ökad planeringstid och bättre arbetsmiljö. I en debattartikel i maj 2025 uttrycker representanter för nätverket sin frustration över bristen på respons från beslutsfattare under de drygt tio år man påtalat sina krav! Enligt Skolverkets prognos från januari 2025 förväntas det saknas 10 600 behöriga förskollärare och lärare år 2038 om inga DRASTISKA förändringar sker. Detta bland annat för att många förskollärare lämnar yrket på grund av arbetsbelastningen.
Jag jobbar med barndomstrauma hos vuxna. Grunden till psykisk ohälsa är ofta påtaglig. Det fanns inte tillräckligt med kompetent vuxennärvaro i ”flocken” som kunde hjälpa barnet att hantera och förstå sina egna emotionella reaktioner och därigenom stärka utvecklingen av en sund självkänsla och ökad empatiförmåga. Det är inte föräldrar eller skolpersonal vi ska lägga skuld på. Det är våra politiska företrädare, framför allt i riksdagen, som har trott att staten kan minska kommunala bidrag till barnomsorg och skola utan att det blir stora negativa effekter. Vi bidrar alla till detta om vi stillatigande låter det ske. Den 18 december 2025 presenteras utredningen om hur förskolan kan ges bättre förutsättningar. Låt oss granska den kritiskt och delta i samtalen!
Lasse Övling, leg psykolog