Skolstarten närmar sig. Barnen vässar pennor, packar ryggsäckar och knyter skosnören på sina nya gympaskor. Längs vägarna fylls skolbussarna med förhoppningsvis glad och förväntansfulla barn.
Samtidigt sitter politiker och räknar kvadratmeter i nya fängelsebyggen.
Vi pratar inte om hur vi kan se till att färre barn hamnar där en dag – vi pratar om hur vi ska få plats med fler när de väl gör det.
Det är som att upptäcka att taket läcker och i stället för att laga det, börja köpa fler hinkar. Och varje gång någon föreslår att vi ska se varför det regnar in, möts det av tystnad – eller ännu en utredning.
Så fort det uppstår ett problem, ska det göras en utredning. Utredningar som kostar ofantliga summor och vart leder de? För samma summa hade man kunnat anställa fler lärare, pedagoger eller socialarbetare som faktiskt gör skillnad i barns liv.
Men nej – vi beställer dyra rapporter om varför taket läcker, i stället för att laga det.
När barnantalet nu minskar i många kommuner ser man chansen att dra in på personal. I stället för att skapa mindre barngrupper med mer tid och trygghet för varje barn, gör man det motsatta.
En plats i kriminalvården kostar cirka 3 900 kronor per dygn. Det blir upp till 1,13 miljoner kronor per år – per person. Och det är småpengar jämfört med kostnaden för en individ som fastnar i gängkriminalitet: över 23 miljoner kronor under 15 år.
Trots detta avsätter regeringen i år 200 miljoner kronor för att stärka socialtjänstens arbete mot ungdomskriminalitet. Det motsvarar kostnaden för att hålla 170 personer i fängelse under ett år. Resten får vi tydligen ta från ett annat konto.
Samhällets totala kostnader för brottslighet uppskattas till mellan 132 och 488 miljarder kronor per år. Tänk om ens en bråkdel av dessa miljarder gick till att bygga trygga barndomar istället för murar och galler.
Att investera i barnen nu betyder att någon annan får ta åt sig äran senare – och det är det få politiker som vill riskera.
Men då krävs mod. Och långsiktighet. Inte fler hinkar.
Jag är pensionär, men hoppar fortfarande in och arbetar både inom förskolan och äldreomsorgen här i kommunen. Jag ser problemen – och jag ser barnen. De behöver tid, trygghet och vuxna som hinner lyssna. Det är där grunden till ett fungerande samhälle börjar.
Vi måste våga bygga det samhället. Inte bara fler fängelser.