Svar till Johanna Skarins insändare ”Något måste hända med säkerheten” den 26 januari.
Det är beklagligt att det på mindre en än vecka har inträffat två olyckor vid plankorsningar mellan bil och tåg på Stångådalsbanan/Tjustbanan där de unga bilförarna omkom.
Du tycker det är illa vid korsningarna, bristfällig skötsel, brist på säkerhet. När det gäller obevakade plankorsningar som saknar ljus-ljudsignaler ersätts de med vägmärket STOP (stopplikt) som vägtrafikanter ska åtlyda, stanna, förvissa sig om att inget tåg kommer.
Ska man behöva känna oro och nervositet som du undrar, för att passera en sådan övergång? Nej, inte alls. Efterlevs det man har lärt sig i bilskolan, ingen oro. Att lära sig tågens tidtabeller låter långsökt. Det förekommer tågförseningar, extra tåg, arbetsmaskiner. Tågen signalerar i god tid två gånger före plankorsningen men vem kan höra om man har båda öronen igensatta med hörlurar och lyssnar på musik?
Är inte på något vis emot att det ska bli ljus-ljud signaler med bommar men som det är nu är det stoppmärket som gäller. I din insändare kunde man få uppfattningen att det inte finns något skydd för vägfordon. I inslaget som visades på Smålandsnytt pekade reportern på stoppmärket (=eget ansvar).
Stopplikter vid plankorsningar nonchaleras allt mer, men när olyckan är framme kan det betraktas som självmord. Lokförarna är helt chanslösa på att kunna stanna när ett vägfordon helt plötsligt kommer upp framför tåget. Många tårar kan besparas om stopplikten efterlevs.