Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alltså, du känner inte mig och ska inte berätta för mig vad jag bör göra och hur jag är.Jämt får man höra att psykpersonal också är människor men faktum är att det är jag också.Och bara för att jag har en diagnos så kan man inte trampa på mig hur som helst. Och jag försöker, tro mig. Jag har kommit längre än vad du tror.Och eftersom du bara har positiva erfarenheter från psyk så är det klart att du inte förstår hur det är att bli nonchalerad av denna yrkesgrupp.Men efter att jag för några år sedan blev utslängd från psykakut efter att ha bönat och bett om hjälp så är det för mig ingen möjlighet längre. Och när jag går i en terapi så vill jag jobba med det jag är där för.Jag vill jobba för att komma framåt, inte få sitta och höra att jag inte har några problem och dom få problem jag har inte är så mycket att ta itu med eftersom jag klarar det själv.Men jag klarar det ju inte själv, det är ju därför jag går där och därför jag ber om hjälp.Men faktum är att jag håller på att ge upp just nu. Jag begär inte att terapeuter ska ställa allt tillrätta för jag vet att jag får göra jobbet själv. Det jag dock begär är att dom ska möta mig där jag är, på den nivå jag är och åtminstone visa en gnutta att dom faktiskt förstår och vill hjälpa, vilket jag inte känner.Vad är det som får dig att tro att personalen gör så gott dom kan med inte jag?
