Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag önskar jag kunde säga att jag längtar efter att ta min examen och ge mig ut i skolans värld där jag kan bidra med min kompetens för att inspirera och motivera elever till kunskapssökande samt allt annat som står skrivet i läroplanen. Men så är inte riktigt fallet. Jag känner mig orolig och rädd när jag tänker på den stundande examen och att jag snart ska ge mig ut på arbetsmarknaden.Men det är inte på mig själv som lärare, eller mina kollegor, som jag i första hand tänker och känner oro för. Det är eleverna.Att säga att pengar inte spelar stor roll i sammanhanget är naivt. Eleverna slåss om lärarnas uppmärksamhet och tyvärr finns inte tiden. Relationen lärare-elev kräver tid och engagemang i strävan efter ömsesidigt respekt.Läraren måste arbeta för att lära känna eleverna och för att kunna anpassa utbildningen och handleda eleverna till måluppfyllelse. Detta gäller särskilt de sociala mål som tyvärr ofta hamnar i skymundan, inte bara i debatter utan även i verkligheten. Vad ger det för bild till eleverna när lärarna är så pressade att de knappt hinner föra ett samtal med eleverna utöver undervisningen? Kunskap kan man alltid tillägna sig, om bara intresset och motivationen finns. De grundläggande sociala värderingarna är däremot viktiga att lägga tid på. Den värdegrund man tillägnar sig som barn är svår att ändra senare i livet.Att det ser olika ut på olika skolor är självklart, liksom att det finns mer eller mindre bra lärare. Att låta eleverna betygsätta sina lärare låter dumt. Vad är syftet? Får inte läraren "godkänt av sina elever" visar det sig tydligt även utan konkreta betyg. Varför lägga tid, resurser och pengar på att visa på problem som redan är påtagliga? Vi måste inrikta oss på att försöka lösa problemen. Jag hoppas att lärare utvärderar sitt arbete, både individuellt och tillsammans med eleverna. Finns respekten i relationen så klarar lärarna att ta kritik och eleverna känner att det är ok att kritisera.
