INSÄNDARE: Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?

Det har hänt mycket sedan Harald Hjalmarsson mottog 4806 namnunderskrifter i protest mot nedskärning av skolan. Insändarna under Ordet fritt duggar tätt. Lärarförbundet anordnar en debatt med företrädare för partierna och det hettar till några gånger. Känslan jag fick var att ingen tycker om nedskärningarna, men att barn- och utbildningsnämnden (BUN) måste ta sin del av besparingarna. Osthyvelprincipen råder.Den stora frågan är om det finns någon annan nämnd som har att hantera så bedrövligt dålig måluppfyllelse som BUN? I dag printade jag ut Marieborgsskolans kvalitetsredovisning 2007 och fick ännu en kalldusch. Hela kommunens årskurs 5-elever presterade följande på de nationella proven: i svenska har 72,5 procent uppnått tillräckliga resultat, i matematik 65,7 procent och i engelska 80,7 procent. Så få är det som har nått målet.Det är möjligt att inte mer pengar löser dessa katastrofalt dåliga resultat, men besparingarna kommer att slå undan fötterna på skolpersonalen, eleverna och framförallt eleverna med särskilda behov. Det är en utopi att tro att vi ska kunna förbättra elevernas resultat i det kaos som väntar.Jag blev uppläxad av "magister" Harald Hjalmarsson om skillnaden mellan investering och utgift. I min värld torde väl möjligheten för båda att uppstå när vi skattebetalare gör rätt för sig. Varför kan vi inte vänta med att bokstavligen gräva ned miljonerna i vatten och avlopp? Varför kan vi inte skapa en skolhaverikommission, med politiker, personal och föräldrar, som analyserar problemen och söker möjligheterna? Varför kan vi låta bli att spara på skolan eller åtminstone avvakta med besparingarna tills vi vet vad som är fel? Vi ser att något är fel. Vi blundar och stramar åt. Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?

Insändare: Hur ska vi kunna se barnen i ögonen?