Alla barn är vår gemensamma framtid
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi har som människor lärt oss sedan vi var små att respektera och ta hand om dem som har det svårt. Är detta värden som är på tillbakagång i vårt samhälle. Vilka värden är det vi ska prioritera? Vi ger inga bra signaler till våra barn. I en allt mer hetsig och kravfyllda värld fylls och överfylls våra fängelser och institutioner. Varför är det ingen som vågar säga som det är? Våra barn trycks in på dagis och skola med vår naturliga förhoppning om att de ska bli skötsamma och arbetsamma individer. De ska formas till att vara i en pusselbit i vårt gemensamma samhälle och att ta sitt eget ansvar.
För en ?helt vanlig? och genetiskt perfekt individ (om man nu kan vara det) så kanske barnen klarar av det men det finns många barn som ser sin värld på ett helt annat sätt än de ?vanliga?. Det är inget de valt utan det har bara blivit så. Hur de upplever och tolkar sin värld är och förblir troligtvis en gåta. I vissa fall kan man se att något är på tok och kanske kan få hjälp men många barn ser till synes ut som ?vanliga? barn och verkar och talar som ?vanliga? barn i mångt och mycket men besitter ett helt annat tänkesätt.
När de här barnen kommer till professionalismen (dagis och skola) så ska det finnas resurser, dvs att personal ska kunna se detta och sätta in de resurser som behövs. De här barnen går en mycket svår framtid till mötes annars. Detta kan te sig på många olika sätt, genom utagerande frustrationer, psykiska besvär, utanförskap och ett dåligt bemötande från omgivningen. Vissa av barnen utvecklas till antisociala personer som begår brott. Livet blir en ond cirkel. Vem bär ansvaret?
Överallt kan man höra att det är föräldrarnas ansvar. Det har blivit lite av ett mantra som man slänger ur sig då man inte vet vad man ska göra. Visst, föräldraansvaret finns och många (inte alla) klarar och orkar med alla svårigheterna. Men, det finns också ett gemensamt samhällsansvar. Ju mer pressad tillvaron blir, desto oftare kan det gå snett. Det finns inget utrymme i vardagen för att kunna hantera sådana här problem. Föräldrarna har en omänsklig börda. När barnen väl har hamnat på fel sida planket är det straff som gäller. Är inte detta omoral?
Istället ska de här barnen fångas upp i ett mycket tidigt stadium och få professionell hjälp. Vi måste lära oss att de dolda handikappen är lika oskyldiga som de fysiska. Dvs vi ska ta lika stor hänsyn till en psykiskt handikappad person som till en fysiskt handikappad. Men är det så idag? Nej, så fort någon reagerar med på ett för omgivningen olämpligt sätt är det bannor som gäller. Har det någon gång slagit oss att det kan bero på ett dolt handikapp?
Även media beter sig på ett högst olämpligt sätt. Jag reagerade starkt på de första uttagningarna till Idol 2004. Man kunde utan att vara proffs se att flera av de sökande hade så kallade dolda handikapp och inte kunde förstå eller ta till sig kritiken som gavs. Att sedan kritiken var av den allra grövsta sorten gör saken ännu värre. Något så oseriöst och inhumant trodde jag inte i min vildaste fantasi kunde sändas i svensk tv. Jag skrev till tittarombudsmannen på TV4 och lade fram min kritik. Svaret jag fick var att ?många gillade programmet?. Märkligt svar tyckte jag som skrev tillbaka.
Jag gjorde då en grov jämförelse med att under andra världskriget gjorde Hitler med flera saker som många tyckte var bra men det rättfärdigar inte hans inhumana handlande mot mänskligheten. Svaret jag fick var: Tycker du att Hitler och Idol 2004 är samma sak? Var det ett medvetet dumt svar eller förstod de inte andemeningen? Man kan undra vem som tar ansvar för de utslagnas mentala hälsa efter detta. Är det den överbelastade psykvården?
Nog om detta. Min tanke med insändaren är att vi måste alla ta oss samman och bli mer humana, att se orsak och verkan. Att ge dem som behöver hjälp och stöd i tid och inte vänta till ?saker? händer. Många av de barn som hamnar snett i barnaåren eller senare i livet kunde med allra största sannolikhet ha kunnat få ett bra liv på ett mer ?vanligt? sätt. Är vi inte skyldiga dem det? Jag önskar och vill se att intagningar till fängelser kommer att minska i framtiden. Inte på grund av att man tolererar brott utan för att barnen får hjälp ? rätt hjälp i tid. Jag vill höra våra politiker tillsätta resurser till skola, vård och omsorg. Vårt sociala skyddsnät krackelerar oroväckande i alla hörn och vi måste välja inriktning nu. Vill vi bygga parallella samhällen, ett för de anpassade och ett för ?de andra? så får vi vänja oss vid att översköljas av tragedier. Man kan inte lagstifta mot ohälsa. Barnen är vår framtid.