Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"På landsbygden ger man mer i kollekt än i stan", var en rubrik i VT för ett tag sedan.Jomenvisst, fast då krävs det ju att besökare infinner sig! Vilket inte alltid sker, vare sig det är "vanlig" gudstjänst eller aviserad sång/musikdito. Detta gäller nu Loftahammar, men kunde lika gärna vara Karlanda i Värmland. Jag vet. Fast på sistnämnda plats går man åtminstone till musikgudstjänsterna.Loftahammars kyrka "lockade" fem personer vid Trettonhelgen och tre själar kom till Kyndelsmäss! Då hade kören övat vid flera tillfällen, men frågan är väl om kyrkokören överhuvudtaget fyller någon funktion längre? Jo, så tillvida att vi, förhoppningsvis, glädjer de få besökarna som kommer och oss själva!Vi har trevligt på våra sångövningskvällar och det mycket tack vare världens bästa Marie (Dimpker) som hjälper oss att vilja "ge järnet" hur tomt det än ser ut i kyrkbänkarna, men ändå..Man ledsnar och funderar starkt på att lägga av. OBS: Nu skriver jag för egen räkning, övriga medlemmar får säga sitt, fast jag vet att jag inte är ensam om denna åsikt.Inte frågan om att "offra fritid", det gör man om man gillar körsång och bensinkostnaden får man ta. Ska jag säga som får be om både hämtning och hemkörning, då och då, men kyrkan betalar definitivt inte! Man utannonserar gratis hämtning till sammankomsterna i kyrkan, men kyrkosång ska man ägna sig helhjärtat åt, vare sig det kommer åhörare eller ej och resekostnaderna får man ta, som sagt. Att man sen kommer med kollekthåven till körmedlemmarna finns det (också) delade meningar om. Men visst, finns bara tre-fem besökare så får vi ju göra en insats där med, fattas bara..I Loftahammar är det för övrigt svårt att överhuvudtaget se någon större entusiasm över vad som erbjuds, även utanför kyrkan. Men det får bli en annan historia...
