Apropå tecknade serier
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ernie: En sjuk humor kan ibland vara rent mentalt hälsobringande. Man lämnar inte serien oberörd. Visserligen är dess filosofi finstämd som den hos en väghyvel men helt njutbar, om man gillar det mer burleska.
Kalle och Hobbe: Dagens absoluta höjdpunkt! Skickligt tecknade, där det oftast inte behövs någon text och med ett djupt vuxenfilosofiskt innehåll, som lämnar Snobben och liknande men upphaussade serier kilometer bakom sig.
Bara att låta tigern Hobbe omväxlande vara ett litet leksaksdjur i de vuxnas närvaro och ett djupt och framför allt realistiskt tänkande stort tänkande djur i övrigt bör väl höra till ett av serievärldens största lyckokast. Varje pratbubbla tål att begrundas i all sin levnadsvisdom. Att sedan den, som introducerade och lyckliggjorde oss med denna serie heter Sven Berlin och bor i Västervik gör det inte sämre.
Zits: Nästa höjdpunkt. Även denna serie har under skickligt tecknande ytan ett stort allmänmänskligt djup. Kan de så kallade tonårsproblemen inom en familj illustreras bättre än så här? Också denna serie bör läsas med eftertanke och begrundas.
Nemi: Klart katastrofal! Dåligt tecknad och totalt innehållslöst budskap, om ett sådant kan upptäckas. Bör med det snaraste försvinna och ersättas. Sämre kan det inte knappast bli.
Rocky: Se ovan, men inte helt lika meningslös. Bör ersättas.
Hälge: En ny toppnotering. Speciellt glädjande är att en svensk serietecknare når upp till en högsta internationella nivå. Här finns allt, en oförglömlig huvudfigur och sköna biroller kreerade av myror, igelkottar, ugglor, korpar och en inte alltför effektiv älghund. Och så den infernaliska driften med all landets nöjesjägare. Det är bara att tacka, ta emot och njuta.