Är det mera synd om före detta Electroluxare?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att politikerna förnekar denna prioritering är självklart, det är ju valår, men vi vet alla att detta är fallet. Vi får ofta läsa om "före detta luxare" som har sökt flera hundra jobb utan att få något, helt enkelt hur synd det är om dem. Det kanske kommer som en nyhet för er, men så är det för alla!
Själv blev jag arbetslös, på grund av arbetsbrist, i samma veva som Electrolux lades ner, men att få tag på min handläggare på Arbetsförmedlingen var lönlöst första tiden. Att anmäla sig arbetslös gick bra i receptionen, men när jag ville ha hjälp fick jag svaret att de hade ont om bemanning då Electrolux var prioriterat.
Så småningom började jag skolan igen, och skillnaden på min lön då jag arbetade och den ersättning jag fick i skolan var ungefär minus 10 000 kronor. I december får man ingen lön och i maj får man cirka 2 300 kronor, så det är bara att spara av den lilla ersättning man får. Detta är inget att gnälla över då vi alla sitter i samma båt, men det finns en grupp som ändå tycker synd om sig själva och det är så klart "luxarna". De gnäller mer än någon annan trots att de faktiskt får böckerna betalda av Electrolux, plus att företaget går in och ger dem pengar de månader vi andra inget får. Jag är absolut inte avundssjuk på detta, utan tycker det är bra av Electrolux att göra detta för sina före detta anställda, men däremot är jag trött på allt jäkla gnäll när de faktiskt har det lite lättare än alla andra arbetslösa.
I dag är jag inte längre arbetslös, men jag har många vänner som är det. De flesta av dem är inte från Electrolux, och många av dem är över femtio. Dem tycker jag synd om!
Det som pågår i Västervik just nu är diskriminering av en folkgrupp, och den folkgruppen är alla som inte är "före detta luxare". Det är dags att släppa uttrycket "före detta luxare", och låta dem smälta in bland resten av oss i denna kommun.