INSÄNDARE: Artikeln gav det jag hoppades på

Den 15 december satt jag i min lägenhet i Västervik. I en paus av mina studier funderade jag på olika saker jag tyckte var lite snedvridna. I synnerhet funderade jag kring debatten kring Slottsholmen, en debatt som ständigt varit aktuell för Västervikare, det har stått massor information om hur den ska rivas etcetera. Men finns det så få opponenter?Jag står alltid för mina åsikter och jag hoppades att jag på något sätt kunna få medhåll kring de tankar jag har om Slottsholmen, att inte riva ett av de få 50-talshusen som är speciella i denna stad.Hur skulle jag då lyckas med detta? Förutom Västerviks allmänna negativa åsikt om bygget så är ett nytt visans hus på gång framröstat av (förutom Visfestivalsfolket) Per Knutsson, Harald Hjalmarsson och Anita Bohman. Kanske om jag tar det regionalt? Det är ju faktiskt ritat av en känd arkitekt som även ritat konstfacks gamla lokaler i Stockholm.Jag gjorde en vild chansning och skickade två e-post med titeln "Varför riva hus av Gösta Åbergh? Konstfacks arkitekt!". Ett till kulturavdelningen på Svenska Dagbladet och ett till DN. Dessa brev förklarade min desperation till den enkelsidiga debatten i Västervik, som pågått sedan öppnandet på 1950-talet.Min för hoppning var att se vad folket verkligen tyckte om detta. Jag ville att någon skulle se på det hela med nya ögon. Om jag hade skickat in det till Västerviks-Tidningen hade jag förmodligen bara blivit porträtterad som en bakåtsträvare eller gnällspik, som jag tror många tidigare tyckt om Lennart Brewitz i denna fråga.När telefonen ringde från SvD den 17 oktober så var det mot min förmodan inte en prenumerationsförsäljare utan Peter Hammarbäck som ställde några frågor kring detta. När han senare lyckades få citat från Fredrik Bedoire som "vi kommer att ångra oss när vi plötsligt vaknar upp och inser att många fina 1950-talshus försvunnit", var min lycka gjord. Mina lekmansåsikter (som verkar ha delats av många Västervikare) får medhåll av en arkitekturprofessor.Jag ville starta upp debatten från ett nytt perspektiv. Jag ville inte bara sitta bredvid när en gammal fin byggnad försvinner, och även om det kommer att rivas så känner jag att jag gjorde så mycket jag kunde.

Insändare: Artikeln gav det jag hoppades på