Att älska sin nästa, även de gamla
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På livets ibland underliga vägar kommer man i oväntade samtal, som förtjänar en ärlig eftertanke. Min eftertanke gäller den här gången de riktigt gamla bland oss, vars jordiska tillvaro har förändrats genom ålderdomens krämpor, inte så sällan även försämrat omdöme. En gammal livserfaren människa är plötsligt som ett oförståndigt barn som inte förstår att man måste klä sig varmt när det är kallt. Det finns visst gott om mat på ålderdomshemmet, men den där speciella mackan som en älskande hand brukade räcka fram under så många livets år, den är ändå oersättlig och med äkta barnslighet saknas den så. Så gör även den älskade.
Låt oss tillsammans ägna en hederlig eftertanke åt de gamla som ofta är sjuka och uppfattas som konstiga. Många som jobbar på våra ålderdomshem gör helt heroiska insatser, inte bara med händerna, utan även med sitt hjärta. Men vi blir även ganska ofta påminda om att den överreklamerade egenkärleken sätter sina spår, även bland dem som ska vårda andra, i det här fallet de gamla i samhället. Anhöriga är ofta rädda att säga något, ty det skulle kunna förvärra situationen. Det av präster och pastorer inte sällan förvrängda bibelordet manar oss att älska vår medmänniska. Vi som nu har möjlighet att ge den kärleken, vi kommer senare själva behöva den.
Jag menar inte att vi ska hata oss själva och sminka oss till oigenkännlighet för att skapa en ny personlighet av oss själva som vi kan tänka oss att älska. Älska dig sådan som du är osminkad och låt oss påminna varandra om att älska våra nästa i livet, att förlåta så långt vi bara förmår. Att älska dem som inte är stjärnor eller idoler, att även älska våra behövande gamla.