Att leva med borderline och inte bli tagen på allvar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Minsta lilla rubbning i tillvaron kan få vår värld att rasa. Man brukar säga att på väg mot ett tillfrisknande så tar man två steg fram och ett bak. Men sedan vi fick reda på att vi hade borderline så har det varit tvärtom, ett steg fram och två bak. Människor som jobbar inom psykiatrin är i själva verket så okunniga så det är skrämmande.
Vi vill båda få ett så normalt och fungerande liv som möjligt men en av de värsta sakerna som folk säger till oss är att "dig är det inget fel på, du är ju helt normal och som alla andra". För er som läser detta och inte har borderline kan det låta helt underbart om man fick höra sånt. Men ser man en rörelsehindrad som inte kan gå så säger man inte till denna: "dina ben är det inget fel på, ställ dig upp och gå". Varför ska det vara annorlunda om man har psykiskt funktionshinder? Vi har papper på att vi inte är och fungerar som andra, så det är helt idiotiskt att ens försöka lura i oss något annat.
Vi må ha ett funktionshinder men vi är inte dumma i huvet. Hade man fått bra hjälp så hade man inte skämts över att ha ett psykiskt funktionshinder men vi gör det, vi skäms för det och dom skamkänslorna kommer inte inifrån oss, dom kommer från detta misslyckade samhälle och denna misslyckade vård. Vi lever båda ett liv med självdestruktivitet och självmordstankar men ingen försöker hjälpa oss att lindra smärtan. Vi tar hellre livet av oss än söker hjälp i dagens psykvård. Vi har båda erfarenheter av att vara inlagda på psykavdelning och det vi har känt där är att vi bara är där som förvaring. Personalen verkar inte ha några kunskaper om vår problematik och verkar hellre sitta i soffan och titta på Paradis Hotell på tv än att finnas där för patienterna. Skyll inte på att det är ekonomin som är orsaken till att vi inte får den hjälp vi behöver. Det kostar inte ens fem öre att försöka vara lite trevlig, tillmötesgående, ärlig, rak, hjälpsam, att hålla sina löften etcetera.
Det finns folk som försöker friskförklara oss bara genom att titta på oss. Vi tar på oss en mask och försöker stråla och verka glada och perfekta utåt vilket gör att när vi verkligen berättar hur vi mår så blir man inte trodd och inte tar det på fullaste allvar, så kanske har vi oss själva att skylla?
Vi är båda studerande och en av oss går på Gamleby folkhögskola och har märkt att det inte är en sådan bra skola som alla säger. Man blev riktigt besviken efter att ha gått där i bara några veckor. Kanske är det en bra skola för dom som är glada, lyckliga och perfekta men är man inte det så känner man sig inte speciellt välkommen. Man är mest jobbig som inte fungerar som andra och försöker man ens ta kontakt med nån så får man genast kalla handen. Nu förstår vi folk med psykiska funktionshinder som väljer att stanna hemma när man får såna bemötanden.
Det enda vi begär är att samhället även ska vara anpassat efter oss. Ta in människor som är professionella och som kan sin sak. Då kanske vi också kan börja leva och skaffa oss ett meningsfullt liv. Det är tragiskt att samhället bara är till för en viss typ av människor.