Att spåra försvunna åldringar

Västervik2005-09-13 00:25
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Angående spårningsarmband. Lennart Brewitz, som jag är övertygad om har ett humanistiskt synsätt, hade förra torsdagen ett inlägg under Ordet Fritt beträffande så kallade spårningsarmband. Jag läste insändaren med stigande förvåning.
Att "polisen" i dagarna skulle föreslagit möjligheter att förse åldringar med sådana band är något som förbigått mig. Jag är övertygad om att möjligheten endast skulle avse en mycket begränsad grupp.
Eftersom jag fram till för nio är sedan jobbade vid polisens spaningsrotel har jag vid ett otal tillfällen deltagit vid eftersök av förvirrade åldringar som lämnat olika boende för äldre. Eftersom det oftast på grund av årstid och väder varit nödvändigt att återfinna personen inom en rimlig tidsrymd har polis, frivilliga, ibland militär samt helikopterspaning satts in i sökandet.
Vid lyckat resultat har tacksamheten från anhöriga och vårdpersonal varit påtaglig och ibland kunde man nog se glädjetårar även bland de som deltagit i sökandet.
Tyvärr blev resultatet ofta ett annat. Trots en stor insats återfanns åldringen inte i livet utan först långt senare av en slump, ibland år efter försvinnandet. Det lidande som den försvunne genomgått på grund av kyla, hunger och törst innan döden kom som en befriare, kan man lätt sätta sig in i.

Redan då, under l980-talet och framåt diskuterades bland poliser och vårdpersonal att möjligheterna att återfinna den försvunne i livet skulle öka, om det var tillåtet att använda någon form av spårningssändare för ett mycket begränsat antal dementa åldringar boende på vårdhem och liknade. Detta inte för att spara pengar, som Brewitz antyder, utan för att minska lidande för den gamle och oron hos anhöriga och vårdpersonal.
Att Brewitz i sin insändare befarar att i en framtid arbetslösa kanske skulle förses med sådana spårningsband, måste väl ändå bero på en tillfällig härdsmälta i tankesmedjan.

Avslutningsvis ironiserar Brewitz över polisens lokala organisation och resurser. Genom upprepade omorganisationer har polisen över hela landet förlorat personal i den viktiga yttre verksamheten. Grövre och svårutredda brott binder personal i utredningsverksamheten, nya olika enheter har inrättats och så vidare. Trots att antalet polismän ökat, om man ser till hela landet, verkar det som att den lokala polisen, främst på mindre orter, förlorat åtskilliga polismannatjänster.

Kritiken mot denna utveckling bör riktas mot polisledningarna i länen och rikets centrala polisledning. Jag är övertygad om att de enskilda polismännen lokalt har ambitionen att göra ett så bra jobb som resurserna tillåter.

Läste för en tid sedan för andra gången Henning Mankells roman "Den femte kvinnan". Redan i mitten av 90-talet låter han bokens huvudperson, kommissarie Wallander, förfasa sig över vart svensk polis är på väg. "Allt flera byråkrater sitter inne vid sina skrivbord och planerar och analyserar polisverksamheten för ett minskande antal polismän i det viktiga arbetet ute på fältet.
Det var för tio är sedan. Läget i dag har inte förbättrats, förmodligen tvärtom.
Läs mer om